Sommarläsning: Bodils corona-veckobrev 11(15)
Jag har tagit semester och försjunkit i sommarens ljuva intighet. Fantastiskt! Återupptar veckobrevsskrivandet om kunskap fr o m 15 augusti.
Trots det kommer det sommaren igenom att landa ett veckobrev hos dig varje vecka – ett som är återanvänt från coronaperioden för 5 år sedan.
Hoppas tankarna i det kan inspirera dig att komma ihåg hur du själv tänkte under den perioden.
Allt gott,
Bodils corona-veckobrev 11(15), den 27 maj - 2 juni, 2020
Den 1 juni är ett så fantastiskt datum – då har man hela 100 sommardagar framför sig.
Det ligger en sådan rikedom och jubel i det att det inta kan skymmas ens av Krösa-Maja-fasor typ ”men du har ingen aning om vad som kommer sedan. Morr och morr och morr. Det kan bli etter värre!”
Själv har jag inte så starka anlag för svartsyn, så jag ska försöka kunna njuta av alla dessa sommardagar, fullt ut. Men jag kan erkänna att jag börjar bli lite störd av det myckna vi så uppenbart just inte vet. Knappast har en aning om.
Något lite om vad vi inte vet
Typ: den minskade smittspridningen i Stockholm är faktiskt ett tecken så gott som något på att immuniteten börjar öka där. Men varför är det då inte fler som har antikroppar vid testerna? Svaren handlar om att immunitet inte är samma sak som antikroppar.
Hör och häpna: Man kan vara immun utan att få antikroppar, och man kan ha antikroppar utan att vara immun.
Det är förmodligen inte antikropparna som skyddar oss utan framför allt mördar-T-cellerna som dödar de egna virusinfekterade cellerna. Vilket oftast är det som är viktigt för immuniteten.
Men att mäta mördar-T-celler är svårt, så i stället mäter man antikroppar för de kan vara ett tecken på att man har stött på viruset och skapat sig ett visst immunförsvar. Men huruvida man verkligen är immun, det kan man inte veta.
Jaha, ja. Antikroppstesterna kan alltså vara bra för att se hur många som har haft sjukdomen, men inte för att för sin egen del kunna utesluta eller garantera immunitet.
Det kan jag till nöds begripa på den individuella nivån (även om det vore roligare om sambandet var mer direkt). Men både den minskade smittspridningen i Stockholm och det relativt låga antalet med antikroppar där är mätningar på statistisk nivå. Så hur ska jag då tolka att de uppenbarligen inte mäter samma sak? Det måste rimligen hänga ihop med det där att man kan vara immun utan att få antikroppar, tänker jag. Och att det är det som nu kunnat konstateras i Stockholm, till nytta för andra delar av Sverige (och kanske till viss ledning för andra länder). För åtminstone här i det relativt homogena Sverige bör vi kunna dra slutsatsen att det blir i alla fall inte värre här än vad det var i Stockholm innan det vände där. Och det är ju alltid nåtttt!
Typ: men våg 2, då?! Bland annat i Sydkorea och i Tyskland är kanske den andra vågen redan här, sägs det (?!). Är detta ett virus som liksom spanska sjukan (jfr coronabrev 9) kommer tillbaka inte bara oväntat snabbt utan också slår oväntat hårt i andra omgången? Och varför det, då? När jag letar på nätet efter information om detta hittar jag ”bara” olika länders olika syn på om Sverige kanske netto står bättre rustat för andra omgången. Inget om det faktiska, dvs om man noterar någon skillnad på graden av smittsamhet och svårigheter i sjukdomsförloppet.
I väntan på det går jag över till nästa punkt.
Något som jag säkert vet
För inte så länge sedan hade Sveriges Radio varje dag runt kl 13 Börsnoteringar. Hur många som verkligen var jätteintresserade av olika aktiekurser (men inte hade tillgång till annan information än SRs vid lunchtid?) vet jag inte. Själv kände jag i alla fall ingen. Men det kan ha varit med Börsnoteringar som vad det är Väderleksrapporten – man kan lyssna till dem som till en sorts vardagspoesi. Som något som hör till.
Sedan månader har vi nu de dagliga Dödsnoteringarna. Variationerna i dem från dag till dag kan oftast förklaras med ”helg och därför färre inrapporteringar” eller ”början på veckan och därför viss eftersläpning”, men man fortsätter dag efter dag med detta alldeles nya inslag i verkligheten. Till vilken nytta?!, undrar jag. Och alldeles säker är jag på att detta rapporterande av dödsfallsantal känns rakt upp och ner barockt. Tänk om någon hade frågat dig i februari: ”tror du att man varje dag i radio och TV kommer att läsa upp hur många som dött i corona i Sverige det senaste dygnet?” Visst skulle väl du som jag svarat ett rungande N E J?! Och ändå sker det – och det är som om ingen reagerar. Ja, snarast som om alla börjat förvänta sig den publika nationella dödsrapporten strax efter lunch.
Skillnaden mellan å ena sidan den dagliga dödsrapporten vid dessa ytterligt profana presskonferenser och å den andra kyrkans pålysning av de församlingsmedlemmar (med namn!) som lästes upp i samband med söndagens högmässa ”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag …” kunde knappast vara större. Vid pålysningarna är det människor av kött och blod, vid dödsrapporteringarna är det siffror som vilka siffror som helst och som används för allehanda jämförelser och motstridiga kommentarer.
Behöver jag säga att jag ogillar dödsnoteringarna?
Slutligen: vad är egentligen en dödsorsak?
Jag är också säker på att den angivna dödsorsaken i många fall är tveksam. Om någon med spridd svårartad och långt framskriden cancer fick en urinvägsinfektion och dog, står inte dödsorsaken som urinvägsinfektion utan som cancer. Med stor rätt – det kunde ju ha varit vad som helst som tillstötte, men det var cancern som var den egentliga dödsorsaken för det var den som hade fört människan till ett nära-döden-tillstånd. Nu i coronatider är det som att man tänker precis tvärtom. Visserligen sägs det att många av dem som dött ”av corona” bar på underliggande sjukdomar, men likväl är det coronan, den och bara den, som anges som dödsorsak.
New York Times hade en intressant artikel igår, 1/6, https://www.nytimes.com/interactive/2020/06/01/us/coronavirus-deaths-new-york-new-jersey.html?campaign_id=154&emc=edit_cb_20200601&instance_id=18998&nl=coronavirus-briefing®i_id=113180083&segment_id=29821&te=1&user_id=95063624c2aa9e498d19023ea8c708af .
Artikeln ger statistik på hur det tillkommit en överdödlighet inte bara i covid-19 utan också i hjärtsjukdomar, diabetes, vanliga influensor och Alzheimer. De späckar sin statistik med många intressanta kommentarer. Och hos mig väcker artikeln också undringen: vad vet vi om skillnader på vad man i olika länder (och kanske också landsdelar här och kanske ner till enskild läkare) registrerar som dödsorsak? Har kanske Sverige blivit världsmästare på att rapportera som covid-19-förorsakat också det som i andra länder sorteras in under hjärtsjukdomar eller lunginflammation?
Överlag är den stora fördelen med dessa att man hinner tänka själv som lyssnare redan med de pågår. De har ett så avspänt tempo. I morse funderade jag främst över vad det är vi inte ser genom det starka fokuset på just dödstal för coronan. Vad mer av vikt hade de hunnit prata om om inte också Martin Wicklin hade harvat runt i jämförelser mellan dödstalen i de nordiska länderna? Hur tänker du själv kring vad den dagliga rapporteringen av covid19-dödsfall gör med oss? Dödsrapporter är garanterat inget vi tidigare varit vana vid, vi som brukat matas med väderutsikter till lands och sjöss, vad regering och riksdag har bestämt, vad kungligheter haft för sig och hur antalet grova brott utvecklat sig. Men antalet döda??? Och är ens de nuvarande siffrorna faktiskt så anmärkningsvärda som de verkar om man pratar om dem och bara dem utan att sätta in dem i något sammanhang? Med andra ord: var finns proportionerna?
Också när sammanhang till äventyrs redovisas, blir även dessa konstiga, inte sällan aningslösa. Hur tänker exempelvis de som gör stor affär av att det inte sedan 1993 har dött så många under årets första fyra månader i Sverige som vad det gjort i år? Man borde väl snarare reagera med ”vad var det som hände 1993?!” Och det kommer ju ingen av oss ihåg!!! Det om något visar det anmärkningsvärda i att vi just nu spiraliserar kring coronadödstal på samma nivå. År 1993 kom det ”bara” en något besvärligare influensa än den vanliga, och av den dog det lika många då som nu, detta trots att den dåtida befolkningen var betydligt mindre. Men, som sagt, utan att det blev någon folkstorm för det. Knappast ens en darrning på manschetten.
Hakar jag på sifferexercisen är det numera 90 000 personer om året som dör i Sverige. I fjol var det ”bara” 89 000 vilket är det lägsta antalet på ett enskilt år sedan 1977 (har någon lagt krut på att analysera varför det var så; var det kanske ”bara” att fjolårets influensa var ovanligt beskedlig?). Det var alltså då 43 år sedan dödstalen under ett år var så lågt, medan det ”bara” är 27 år sedan dödligheten på en 4-månadersperiod var så hög som nu …
Själv är jag kvar i det jag uttryckt i tidigare coronaveckobrev: att vi måste ta fatt på det komplexa snarare än det komplicerade för att på bästa sätt kunna leva oss igenom pandemin. ”Lätt” blir ingen pandemi förrän vi åstadkommit det jag skrev om i förra veckan: en kartläggning av all världens virusDNA. Fram till dess kommer pandemier att inverka på våra liv inte bara genom sjukdomar och död utan också genom exempelvis undernäring och svält, ökad individuell och samhällelig fattigdom, försämring av också andra delar av människors hälsa än den epidemiska, minskat lärande, minskat produktivt arbete, etc. Observera att alla dessa går in i varandra och beror på varandra, och att sambanden är långt ifrån enkla! Det handlar faktiskt inte så mycket om att kunna hålla många bollar i luften samtidigt utan om att ”bollarna” inte är enskilda. Om pandemiförhållningssätten ”bara” hade varit komplicerade, hade det varit med dem som med en trasslig garnhärva: det hade funnits allt att vinna på att nysta upp dem i välordnade garnhärvor, varje färg för sig. Men så är det inte, eftersom detta är lika komplext som någonsin en bildväv (eller som livet självt): att försöka bringa ”ordning” genom att nysta upp varje färg för sig i en väv medverkar ju inte till något annat än att bildväven blir förvanskad.
Munskyddens vara eller inte vara kom inte upp i Söndagsintervjun, vilket jag håller Martin Wicklin räkning för. Bra! Men om det hade kommit upp – tror du då att samtalet hade innefattat något annat än själva munskyddens effekt på smittspridningen genom inandning respektive utandning, den upplevda tryggheten och den sanna? Hade någon av dem kanske tagit upp hur de tänker om den effekt som en rökdykarmundering kan ha på svårt sjuka, ofta dementa människor med synen i behåll?
För att kunna läsa Bodils veckobrev behöver du bli prenumerant. I prenumerationen ingår alla veckobrev, rabatter på böcker, eventinbjudningar med mera samt tillgång till hela vårt arkiv.
Det kostar 365kr/år och 200 kr/år om du är student eller pensionär. Ett varmt tack till alla er som vill vara med och stötta Uppdrag kunskap! och Fact up!
