Veckobrev 62 – Hur länge?
Hej,
Har du tänkt på alla dessa användningar vi har för begreppet tid? Frågor som när?, i vilken ordning? och hur länge? hamnar tack vare tidsbegreppet under ett och samma paraply- Just nu är det hur länge som är min huvudfrågeställning. Bildmässigt undrar jag alltså när det kommer att ske ett mer markant strömhopp av tanke-råttor från det sjunkande kunskapsförakts-skeppet sökande sig mot land, dvs mot säker mark.
Visst finns det en fullt märkbar tillnyktring på gång runt omkring oss även om Trumps kringvispande gör sitt bästa för att skymma sikten. Just nu kan man faktiskt notera tecken på att han rentav (indirekt) bidrar till inledningen till strömhoppen. Att det alltså kan bli med honom som med trollkarlen i Lennart Hellsings visa, han som ”drack upp sig själv”. Allt fler (också i USA) börjar äntligen reagera mot konsekvenserna av hans tokerier. Efter de mytomspunna 100 dagarna som president har Trump nu bara stöd av 44%. Han har därmed i 100-dagars-perspektivet lyckats göra sig till den mest impopuläre presidenten på 82 år. Undrar hur det blir om ytterligare 100 dagar - är det då fortsatt ”bara” kaos eller har USA då nått fram till upploppsfasen, har revolutionen rentav börjat pysa?
Det är inte första gången jag ställer frågan ”hur länge?” Så hur har då tankarna gått de andra gångerna, och vad kan jag ha för nytta av dem nu? Vad tänkte jag t ex under corona-pandemin - den som började för 5 år sedan och som vi nu nästan glömt? Jag skrev faktiskt veckobrev då också, och det hann bli hela 15 stycken innan jag slutade med det. Det var visserligen en tid som på många sätt skilde sig från den innevarande kunskapsföraktseran. Men den underliggande känslan var den samma då som nu: så-här-kan-det-bara-inte-fortsätta-i-all-evighet.
Därför tänker jag från och med detta veckobrevet och under ytterligare 14 veckor ha med en bilaga i form av ett veckobrev i sänder från coronatiden. Kommer du ihåg hur du själv tänkte under det undantagstillståndet?
Allt gott
Bilaga: Corona-veckobrev 1(15), den 16-22 mars, 2020
Nyss hemkommen från USA (precis innan Trump drog ner gardinen) via Paris och sedan Göteborg (eftersom Danmark hunnit stängas medan vi var i luften) är jag lika omtumlad av den plötsliga superdominansen av corona, också här hemma, som av jetlagen.
Det är som om allt och alla plötsligt regredierat, och kraven på att vi ska hänga med i paradigmskiftena tycker jag faktiskt är ohemula. Vi lever ju inte längre i ett envåldsvälde, inte ens i ett superauktoritärt samhälle utan i ett sammanhang där var och en sedan barnsben får lära sig att man faktiskt ska tänka själv. Just nu är det som om de flesta har blivit så överrumplade att de köper instruktioner rakt av – i väntan på att allt ska bli ”som vanligt” igen, och undantagstillståndet ska ha upphört. Men själv tänker jag så här:
Nyss sågs jag som en OK världs- och samhällsmedborgare om jag
Hyllade det globala och alla människors lika värde
Hyllade speciellt den europeiska gemenskapen
Medverkade till min samtid, gärna genom att arbeta åtminstone tills jag var 75, gärna längre. För en 70-åring nu hade hälsa likvärdig med en 50-åring år 1950.
Nu skulle jag plötsligt
Gilla alla stängda gränser och helst också stänga min egen dörr
Tycka det var OK att länder inom Europa lät bli att samråda med varandra.
Se det nationella som den enda existerande nivån. EU som bortfluget, t o m dess flagga. Och det blågula desto mer påfallande. Borta också det regionala. När Stockholm drabbades hårdare, lät det som om ”Stockholm” var ”Sverige”.
Som 70+ byta min självbild till att vara skör och karantänsbehövande och inte visa mig bland folk.
Redan denna första vecka hemma reagerar jag mot det ensidiga i coronasatsningen. Det är som om inget av allt det andra i vårt tidigare normaltillstånd var särskilt viktigt. Vem får längre sin cancer diagnosticerad och behandling påbörjad tillräckligt snabbt? Varför ska vården börja stoppa all sin drop-in-verksamhet när människor som bäst behöver tryggheten? Etc. Varför börjar man ställa in också tidigare planerade operationer och behandlingar? Varför får det tillkomma allehanda inskränkningar verksamhetsmässigt, samhälleligt och ekonomiskt – som om ingenting i det tidigare livets rutiner och möjligheter längre var viktiga?
Är verkligen allt detta meningsfullt? Jag tittar ibland på min jordkällare och tänker att om jag så häckar i den ett halvår eller så och bara tar emot mat via några spjälor, så har coronan ändå ingenting emot att vänta på mig tills jag kommer ut till den ... Sjuka blir vi ju förr eller senare.
Därför måsta jag åtminstone få fråga: sett på ett halvårs sikt – innebär alla de ovanstående totala kovändningarna netto något positivt, ens för folkhälsan? Och vad gör de med människors långsiktiga levnadsförutsättningar? Kerstin Hessius är en av de få som sagt att vi måste ju åtminstone göra planer, även om dessa hela tiden ändras. Vi måste visa varandra vad det är för sorts framtid vi föreställer oss, inte bara prata om ”det farliga” i obestämd form och bara siffersatt i antalet medicinskt påtagligt drabbade av ”C”. Hon och jag har utbytt brev. Handskrivna.
