Veckobrev 66 - Ett fantastiskt exempel: lufttryck
Bakom kunskapsföraktet ligger ett gigantiskt förakt för tid. För andras tid, alltså, inte för den egna. Man kräver andras uppmärksamhet för det egna hugskottet, den egna kortvariga ”sanningen”, men man missar alldeles vad det är som många generationer och samtiden redan hunnit utveckla och belägga genom forskning och beprövad erfarenhet. På gränsen till patetiskt är självförhärligandet i all sin naivitet och dumhet.
Men kanske har forskningen själv ett visst medansvar i att det blivit så? De flesta forskare avstår ju från att berätta om sina egna (och tidigare andras) mångåriga och ofta motgångskantade arbete fram till genombrottet. Man uppehåller sig i stället främst vid de slutliga resultaten. Bara vid vissa högtidliga tillfällen som exempelvis vid intervjuer av nobelpristagare tar man upp allt detta vardagens slit och alla ”feltankar” på vägen. Lyssna gärna till utdraget ur intervjun med nobelpristagaren i fysik 2017, Rainer Weiss. Där lyfter han fram konvivialiteten inuti den dagliga arbetsgemenskapen som själva förutsättningen för att man alls ska orka hålla på i decennier på väg mot ett genombrott.
Det här veckobrevet vill jag använda till att ge ett exemplariskt exempel på hur mycket tid det har kostat att komma fram till något som idag är en självklarhet: fenomenet ”lufttryck”, dvs det tryck i vilket vi alla lever våra liv i. Ibland blir det lite lite lägre, då sägs det vara lågtryck, ibland lite lite högre, då kallas det högtryck. Och vädret är ofta synnerligen följsamt. Kolla nu lufttryckets begreppshistoria:
Människor hade tidigt märkt att det var som om luften hade en inneboende förmåga att tränga sig in i alla vinklar och vrår. Aristoteles (384-322 f Kr) hade tolkat detta som att naturen var ”rädd” för vakuum. I och för sig ingen dum beskrivning men dess svaghet låg i att varken han själv eller hans efterföljare de närmaste tvåtusen åren lyckades förklara vad det var som naturen var ”rädd” för. Inte heller kunde man reda ut hur denna ”rädsla” skulle kunna mätas. Först år 1638 lade Galilei märke till att det fanns en gräns för hur hög vattenpelare som en sugpump på jorden kunde suga upp. Gränsen låg vid 10 meter. Genom sin observation var Galilei något viktigt på spåren men han klarade inte att själv kläcka någon idé om vad gränsen kunde bero på. Det gjorde däremot en av hans elever, Torricelli: han naglade fast att vi lever med ett lufthav ovanpå oss och omkring oss, ett ”hav” som utövar samma tryck på oss som vad 10 meter vatten hade gjort. Torricelli var alltså en god bit på väg och han uppfann barometern med kvicksilver i år 1643 (nu gick det fort!). Med vatten i hade barometerns U-rör behövt 10 meter höga skänklar - med kvicksilver räckte det med knappa metern.
Men för att idén om ett lufthav skulle visas vara RÄTT krävdes att man kunde visa att lufthavet högst upp på ett berg tryckte på mindre än vad luften gjorde om man stannade kvar nere vid havsytan med sin barometer. Detta experiment gjorde inte Torricelli men väl hands (nästan) samtida Pascal. Det finns en fantastisk beskrivning av hur ett antal välklädda herrar på 1650-talet skred uppför ett berg nära ett slott bärande en kvicksilverbarometer. Kvar i slottsträdgården stod slottsträdgårdsmästaren med en likadan barometer. Och till deras stora glädje visade det sig att hypotesen var korrekt - trycket var lägre uppe på höjden än vad det var nere i trädgården.
Sedan dess har förstås tryckmätningar och tryckteorier förfinats, men det ovanstående räcker långt för att visa att Tankar Tar Tid. Vilket gäller antingen man låter historien börja med Aristoteles och omspänna två tusen år eller om man nöjer sig med de två decennierna på 1600-talet mellan Galileis inledande mätning och Pascals höjdexperiment. Tankar Tar Tid. Kunskap Kostar.
Allt gott
Bilaga: Corona-veckobrev 5(15), den 13-19 april, 2020
När väl detta är över, kommer mycket att bli ”som vanligt”, dvs som det var ”bC”, vilket åtminstone den närmaste tiden efter Coronahärjningarnas maxhöjder kommer att kunna utläsas före Coronan snarare än före Kristus.
Men annat kommer att ha ändrat sig mycket. Så vad kommer då att bli viktigast bland bestående ändringar? Låt mig börja med ett dussin – och fyll gärna på! Mina är inte rangordnade: det vore meningslöst för de ligger på olika nivåer.
Kina blir den definitiva världsledaren, inte bara som nu ekonomiskt utan också som den stormakt som bäst kunnat möta pandemin.
USA förstår till sist att också alla amerikaner tjänar på ett gemensamt sjukvårdssystem.
Äldrevården och -omsorgen i Sverige läggs om så att dess schemaläggning uppgraderas till 1980-talets nivå: de berörda ska per vecka möta högst 4 vård- och omsorgsgivare.
Möten av alla de slag bedrivs mer över nätet.
Mer av skolarbetet uträttas hemifrån.
Tillverkningsindustrin kommer att försöka minimera sitt starka beroende av råvaror och komponenter från många olika ställen på jorden.
Transporter överlag kommer att minska i omfattning.
Vi människor kommer att resa mindre.
EU detroniseras så att dess rätt till överstatligt beslutsfattande kringskärs kraftigt.
Sverige (och andra länder) kommer att under några år ha ett extra corona-skatteuttag för att dels fylla hålen i skattekistan, dels bygga upp beredskapslager värda namnet.
WHO eller något annat FN-organ får i uppdrag att ta fram och ständigt hålla uppdaterade globala överstatliga krisprogram att ha till hands inför nästa pandemi.
Graden av självförsörjning vad gäller livsmedel ökas kraftigt genom subventioner till svenska bönder och/eller strafftullar för livsmedelsimport och/eller mer av industrimässigt odlade grödor.
Somliga BC-effekter kommer att påverka klimatet. Men vilka kommer att få störst effekt?
Somliga BC-effekter kommer att påverka krig-och-fred-situationer på jorden. Men vilka kommer att få störst effekt?
