Veckobrev 61 – Det superspeciella och det supergenerella

Det finns böcker och så finns det böcker. För mig är ”Lille Prinsen” en alldeles speciell bok - det har jag tidigare berättat om här. En som jag återvänder till inte bara i tanken utan också rent fysiskt när jag vill eller behöver. Boken handlar om ett litet barn som hamnat på en alldeles annan plats utan att själv veta var, när, hur eller varför. Han vet bara att allt är så annorlunda. Mycket är bättre och vackrare i den nya sköna världen, men ändå är det inte lika bra som det han tidigare varit med om i sin andra värld. Hela boken frilägger på ett fantastiskt sätt det speciella i att vara människa med både minnen och undringar och förhoppningar. Att inte vara någon stand-alone-varelse utan att ingå i ett sammanhang. Tack, Antoine de Saint-Exupéry, för den boken och för alla de sammanhangsföreställningar som man som läsare kan få syn på tack vare den.

”Emmys teorem” av Julia Ravanis, 2024, är en helt annorlunda bok men också den hör till kategorin alldeles speciell. Tänk om jag rentav ska ställa den på samma hylla som ”Lille prinsen”? Det blir i så fall en hylla som är tämligen tom, för på den ska det bara finnas komplementära ytterligheter. ”Lille prinsen” får stå där som en hyllning till det specifika i det medmännisko-beroende, medan ”Emmys teorem” är en hyllning till det generella i det medmännisko-oberoende. Att båda böckerna utövar en sådan dragningskraft på mig beror just på att de var för sig pekar ut extrema föreställningar om hur ”allt” hänger ihop. Sett från ena respektive andra hållet.

Jag har ännu inte läst ut ”Emmys teorem”. Varför? Jo, för att jag inte vill att den ska ta slut. Inte, inte, inte. Den är en så fantastisk hyllning till den rena matematikens värld där det går att matematiskt och en gång för alla beskriva sådana företeelser som är oberoende av tid och rum och riktning. (Och Trump, lägger jag till som en inte oväsentlig förstärkning.) Som alltså kan inkludera inte bara normaltillstånd utan också universums födelse. Vid Big Bang fanns vare sig tid eller rum, kategorier eller skillnader. Inget fanns som gick att sorteras upp eller fås att göra skillnad, allt var bara rörelse och energi. Och - skriver Julia Ravanis - ”på sätt och vis harmoni.”

Så här till vardags är vi långt från ytterligheterna i det totalt människoberoende och det totalt människooberoende. Vi nöjer vi oss med approximationer och kompromisser när vi försöker leva våra liv med hjälp av både vår Naturliga Intelligens och all den kunskap som finns och som utvecklats av andra än oss själva. Det är ett under att varenda dag få vara med om denna det-möjligas-konst: att kunna förstå, reflektera, planera och uträtta sådant som är något så när vettigt och därmed få uppleva ett visst mått av kontroll i tillvaron. Just därför är det så obegripligt att det alls kan uppkomma en Trump-kult som försöker ta ifrån oss stödet från den av mänskligheten utvecklad kunskapen. Om det finns det bara ett att säga: ve och fasa!

Allt gott

Bodil

PS. Dagens tankeexperiment: Jag började plötsligt undra om kanske Lille Prinsen i egen hög person skulle kunnat hitta någon tröst i boken ”Emmys teorem”? Hennes teorem är ju så generellt att det garanterat inte inrymmer något speciellt och ”mänskligt”. Men vad om det just därför skulle kunnat vara ett stöd för Lille Prinsen att binda ihop hans två världar? DS