Veckobrev 67 - Ett annat fantastiskt exempel: att kunna bota magsår

I förra veckan skrev jag om allt det arbete som ligger bakom att vi i dag vet så mycket om lufttryck. Här och nu fortsätter jag kunskapsspåret med ett exempel ur medicinens värld.

Min mamma hade magsår, ofta blödande. Vården gjorde så gott den kunde. Stress antogs vara den bakomliggande orsaken. Läkemedel ordinerades. Och då och då låg mamma på sjukhus där hon första dagen bara fick en äggula att äta och nästa dag två. Hon kom hem efter en vecka eller så med förmaningar om att inte lyfta tungt. Hon blev symptomfri en kort tid, men magsåren kom tillbaka. Till sist, i början på 1960-talet, föreslogs och genomfördes en operation där en stor del av magsäcken opererades bort.

Tänk så mycket bättre hennes liv hade blivit om hon hade fått leva det nu i stället! I dag vet man nämligen sedan länge att magsår är en åkomma förorsakad av bakterier och som enkelt kan botas med antibiotika. Idén om att det kunde vara så växte fram år 1981 hos Robin Warren, patolog, och Barry Marshall, ung kliniker. Warren hade genom obduktioner observerat att flera patienter med magsår hade bakterier i magen. Och Marshall blev intresserad av Warrens fynd, för de stämde inte alls med det rådande synsättet om att bakterier omöjligt kan leva i magsäckens mycket sura miljö. De båda australiensarna inledde ett samarbete och lyckades tillsammans både odla bakterien och artbestämma den.

Men det betydde inte att deras lycka därmed var gjord – den medicinska omvärlden trodde fortfarande att orsakerna till magsår låg i stress, felaktig kost och alkohol, var för sig eller i kombination. Warren och Marshall försökte gå vidare med hjälp av försök på djur. Dessa misslyckades. Då gjorde de ett försök på Marshall (den yngre av de två): han drack bakterier som hade tagits ur magsäcken på en magsårspatient. Mycket riktigt fick han rejält ont i magen. En undersökning bara någon vecka senare visade att han hade en kraftig inflammation i magsäcken och gott om bakterier. Efter en antibiotikakur försvann både hans inflammation och magsmärtor. Därmed hade en tidigare kronisk sjukdom förvandlats till en enkelt diagnosticerbar och lättbehandlad åkomma. Hurra!

I princip, alltså! Det fick gå några år innan den nya kunskapen blev fullt ut accepterad och nyttiggjord i vården. Idag råder det inte längre någon tvekan om att magsår och magkatarr kan botas genom ”bara” en antibiotikakur. Det mest uppmärksammade erkännandet kom då Marshall och Warren tilldelades 2005 års nobelpris i medicin/fysiologi. Och idag är standardbehandlingen vid magsår just antibiotika. Vilken fantastisk lättnad, framför allt för patienterna men också för vården.

Principiellt: både lufttrycket (jämför förra veckobrevet) och magsåren blev begripliga och hanterbara genom att man till sist kom på det rätta orsakssambandet. Många idéer hade dessförinnan visat sig vara blindskott. Sedan följde arbete, arbete, och åter arbete för att visa sanningshalten och hållbarheten. Att den vetenskapliga omvärlden sällan står på tå för att få sina tidigare ”sanningar” rubbade är inte bara mänskligt, utan fyller också en gedigen funktion: hela världen ska kunna lita på att vetenskapen gör sitt allra, allra bästa för att nå en så säker sanning som möjligt i den rådande tidsåldern. Till sist segrar den nya sanningen, men bara om den faktiskt visar sig vara sannare än den förra.

Detta är alltså precis det motsatta till vad som sker i sociala medier, där lögner sprids inte bara snabbare utan också mer intensivt än vad mindre spektakulära men välgrundade sanningar gör.

Allt gott

Bilaga: Corona-veckobrev 6(15), den 20-27 april, 2020

Jag skriver detta redan innan veckan är slut, för det jag funderar över den här gången lär inte hinna ändras innan veckan är slut.

Jag hör till dem som ”fick” asiaten 1957. På hösten i första klass på gymnasiet. Har en vag minnesbild av att många i min klass (en tredjedel?, hälften?) var sjuka. Men inte ställdes det in någon undervisning för det, inte heller några prov. Skolan och arbetslivet fortsatte, så också idrottsevenemangen. Fast ibland vann inte det förväntade laget – troligen för att det var just deras stjärna/stjärnor som drabbats ... Att fotbolls-VM som ju gick i Sverige 1958 skulle kunna ställas in på grund av asiaten var garanterat inte uppe till diskussion.

Erlander smittades, Adenauer likaså, men samhällsapparaten och samhällsfunktionerna arbetade på. 300 000 svenskar konstaterades smittade (man tror numera att den sanna siffran var åtminstone 1 miljon). Många barn dog. Och globalt dog sammanlagt 2-4 miljoner människor.

Ändå var det nästan som om asiaten var en ickehändelse. Individuellt märkte vi det förstås i allra högsta grad – det var en obehaglig sjukdom (själv minns jag fortfarande hur trött jag var långt efteråt). Men det var ändå inget som ingick i livsberättelsen, för asiaten var inget man fäste något större avseende vid på kollektiv nivå. Den fick inga halv-/helsidor i tidningarna; den information som alls fanns skymtade förbi som små notiser. Och inga förbud utfärdades mot att träffas i större grupper. Visst gick produktionen ner men inte så mycket. Och det blev inga störtdykningar för vare sig trafik eller handel.

Så vad är då skillnaden mellan coronan nu och asiaten då?

Virusmässigt är pandemierna visserligen olika, men det verkar inte vara någon större skillnad på vare sig graden av smittsamhet eller på allvarsnivån i sjukdomsförloppen, bortsett från att de som drabbas av corona-lunginflammationen inte kan antibiotikabehandlas utan måste få självläka under en period med stöd av syrgas och respiratorer. Den globala spridningen tog något längre tid då än nu. ”Asiaten” upptäcktes i Kina tidigt 1956, nådde Singapore i februari 1957, Hongkong i april, USA i juni och kulminerade i Sverige oktober 1957).

Men den egentliga och stora skillnaden ligger i reaktionerna hos de samhällen som tar emot virusen:

Nu reagerar länder världen över med åtgärder som lamslår vardagen och försätter människorna i ett planlagt undantagstillstånd av typ ”ju mer karantänbetonat, desto bättre”. Då fortsatte verksamheter som om ingenting hänt. Ofta decimerade, förstås, men aldrig så att insatser, aktiviteter och kontakter mellan människor kringskars ”bara” för att därigenom minska smittrisken. Smittan pågick helt enkelt parallellt med det vanliga livet. Man tog pandemin för det den var: något som förr eller senare skulle drabba de flesta.

Min fråga är alltså: är det självklart att våra nuvarande tankesätt och förhållningssätt är klokare än de för 63 år sedan?