Veckobrev 57 - Länge leve Public Service!
Hej,
Varenda dag snubblar vi över det direkt utövade kunskapsföraktet, både i närkontakter med andra människor och i media och politik. Samtidigt möter vi också varenda dag exempel på hur motståndet mot kunskapsföraktet ökar. Den här veckan vill jag hylla Sveriges Radio, dess policy och dess medarbetare.
Medarbetarna där hör till de mest uppenbara kunskapsvännerna och kunskapsfrämjarna. Konsekvent försöker de själva fakta sig på bästa sätt i sina produktioner och sändningar. Men de stannar inte vid det. De har också ett programutbud med frekventa reportage om motståndshandlingar mot det splittrande, spektakulära och trygghetsundergrävande. Och analyserar både det som bottnar i slarv, nonchalans eller bara en önskan att göra sig märkvärdiga och det som handlar om de medvetna lögnerna, den s k desinformationen.
Det här veckobrevet skriver jag på tisdagen den 25 mars. I dag är det tre motståndsreportage som jag fäst mig vid: det ena i ”Vetenskapsradion P1” om den desinformation i Sverige och av den internationella sverigebilden och de två andra i ”P1 Kultur” om aktivt motstånd inuti litteratur respektive konst. Båda programmen sändes två gånger i dag och de går också att hitta på SR play.
Inslaget i Vetenskapsradion i P1 handlade om desinformation som ett vapen för att slå sönder inifrån och/eller undergräva sverigebilden i omvärlden. De ringade in tre sätt att verka: 1) En aktör fångar upp en existerande motsättning/ ett existerande missförhållande och förstorar upp det till gigantiska proportioner. Så som exempelvis sker när man utifrån barn och ungdomskriminaliteten sprider bilden att Sverige är ett urfarligt land att alls vistas i. 2) Man snedvrider en sakfråga, typ Sverige inför Nato-inträdet. 3) Man riktar in sig på att styra opinionen och påverka utgången i ett kommande val genom allehanda troll och chatbottar. Ditt eget motmedel: försök hålla dig till sådant som du vet att du kan lita på. Och sprid inte det spektakulära – gör du det ökar du bara den allmänna otryggheten. Som exempel på ett större samhälleligt motmedel tog programmet upp EUs storskaliga spridningsförbud för ”Russia today” som ”Sputnik”. Dessa utgjorde ett unikt avsteg från värnandet av yttrandefriheten. Återkommer till det i nästa veckobrev och podd.
Inslaget om Svetlana Aleksijevitj, nobelpristagaren från Belarus med rötter i Ukraina handlade om hur man kan arbeta som författare i en värld där rädslan och förtrycket ökar. Själv fäste jag mig speciellt vid hur hon sa: ”Fascismen vi nu lever med – jag vet inte när den kom”. Från Albright till Aleksijevitj löper alltså tråden i vår tid att vi faktiskt inte vet när fascismen kom tillbaka och hur den kom eller om den kanske hela tiden varit närvarande men hållits på sparlåga. Men nu finns den i alla fall här i allra högsta grad, och nu kräver den ett tydligt motstånd.
Konstnären Shubigi Rao från Singapore och hennes första separatutställning i Sverige (Bildmuseet i Umeå) utgör det tredje nedslaget. Kommer du till Umeå före januari 2026 så besök den – det tänker jag göra. Hon har ett så starkt förhållande till undret att få vara människa och att äga möjligheten att kommunicera med det skrivna ordet (”vi är det vi kommer från, och vi kommer från böcker”). I reportaget fäste jag mig särskilt vid hennes halvdöda upp-och-ner-vända träd (hon hade gjort det sådant, sa hon, eftersom världen f n är upp och ner) och de korthuggna fraserna på dess grenar: ”de brända böckerna”, ”den förlorade sanningen”, … Därtill kände jag en äkta själarnas gemenskap med henne när hon sa att hon såg fram emot att med tiden hennes budskap inte längre skulle behövas!
Allt gott
