Veckobrev 53 - Våren är här!
Det här skriver jag den 24 februari för att jag måste tala om att idag kom våren hit. Åtminstone till mig. Hela jag blev till ett enda stort vårtecken när jag på väg till soptunnorna plötsligt slogs av vårvärmen (8-10 grader här inne i skogen). Vilket ledde till att det tog hela två timmar innan jag var tillbaka i köket.
Vad jag gjorde under tiden? Klippte äppleträd! För nu bara lyser otåligheten från alla håll. Typ: ”det är dags, ta mig först …”. T o m belysningen i buskarna klagar: ”vi ska inte vara här en natt längre – vår tid är ute!” Intellektuellt vet jag förstås att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken – Skåne får ju ofta sin (enda) vinter i mars. Men som så många andra gånger är det som om sådana s k klokskaper är totalt ovidkommande när mina ögon plötsligt blivit känsliga för vår.
VÅR innebär sådana förändringar som för de flesta av oss är förknippade med förhoppningar. Ja. i vårkänslorna ingår ofta föraningar som sträcker sig ända till ”drömmen om sommaren”. Drömmar och hopp hör till det vårdvärda, och vårkänslorna är bra på att få en att fatta hur avgörande hoppfullhet är. Den i sin tur har som sin nödvändiga förutsättning att man måste tro på att framtiden alls finns. Ja, helst ska man känna sig lika säker på att framtiden kommer att finnas som vad man är på att det förflutna faktiskt har funnits.
Sådant säger vi sällan ut. Det borde vi allt göra för tron på framtidens existens är grundläggande för själva livet och dess NU. Till NUETS egenskaper hör ju att det ska vara omgärdat både av det förflutna och det framtida – utan dem finns inte nuet. Effekten av att en människa plötsligt tappar sina föreställningar om framtiden kan därför bli att också nuet blir totalsvart. Vilket inte sällan sker när en närstående dör och man står där med en obefintlig framtid, dvs inte kan föreställa sig den när man inte längre får ha den tillsammans.
Vården hör till de verksamheter som visserligen är positivt framtidsinriktade via diagnoser, provtagningar och behandlingar men som samtidigt kan vara omedvetna om hur deras framtidsinriktning kan ställa sig i vägen för patienternas. I mitt efterord till Hans-Inge Perssons nyutkomna bok ”Ser du ljuset i tunneln?” skriver jag en del om behovet av att vården och patienten samtalar om hur de från sina olika utgångspunkter tänker och tror att det kommer att bli sedan. Ju mer vården vet om hur patienten vill bli och vad hen vill kunna tänka och göra framöver, och ju mer patienten vet om vad vården har för föreställningar om orsak, behandlingar och framtida möjligheter, desto större är chansen för att de tillsammans kan utveckla en framtidsinriktad samsyn. Med större och större överlapp varje gång de möts. Vilket i sin tur kan leda till en ständigt ökad ömsesidig tillit och trygghet.
Lägg därtill den generativa AI:n, den skapande AI:n, med dess framtidsinriktade tolkning av vad som kan komma att ske! Resultatet kan bli djuplodande trepartssamtal mellan patienten, vården och AI:n. Ja, det kan bli riktigt, riktigt bra! Den s k omänskliga tekniken kan tvinga människorna att bli mer mänskliga och få större respekt för varandras stämningar som exempelvis en positiv framtidssyn.
Vårbruket fortsätter förhoppningsvis i morgon. Liksom tänkandet.
Allt gott,
Ny bok, läs mer här!
Läs mer om vår nya föreställning här!
