Veckobrev 69 - Bodils corona-veckobrev
Jag har tagit semester och försjunkit i sommarens ljuva intighet. Fantastiskt! Återupptar veckobrevsskrivandet om kunskap fr o m 15 augusti.
Trots det kommer det sommaren igenom att landa ett veckobrev hos dig varje vecka – ett som är återanvänt från coronaperioden för 5 år sedan.
Hoppas tankarna i det kan inspirera dig att komma ihåg hur du själv tänkte under den perioden.
Bodils corona-veckobrev 8(15), den 6-12 maj, 2020
Veckans snackisar som jag ser det har varit
poängen med munskydd
det lovande utfallet av en trekombinationsbehandling mot covid-17 och
att kanske Stockholm når flockimmunitet redan i juni
Munskydden. Under andra världskriget kändes det tryggt med mörkläggningsgardiner också i min hemby, och jag är säker på att man vaktade på varandra så att alla verkligen sköta sig i detta. Det var där effekten låg, snarare än i att fienden faktiskt blev lurad. Kanske är motsvarigheten till detta det viktigaste med bärandet av munskydd? Man inbillar sig själv att man är mindre mottaglig för smitta och samtidigt själv mindre smittsam för andra. Dessutom finns det något synligt att bevaka: sköter sig de andra också? Kort sagt: man kan göra något, detta något syns, och man tror på det. Ingen dålig kombination – det erkänner också jag, trots att jag själv inte använder munskydd.
Trekombinationsbehandlingen. Hurra, man provar – och somligt funkar! Jag tror detta är viktigt, inte bara för det minskade lidandet hos de behandlade utan också för att effekterna av läkemedlet (de inträffade lika väl som de uteblivna) ger viktig kunskap om viruset i sig. Det här gäller också för gamla kända åkommor – vem kunde veta något om magsårens natur innan det bevisats att det kunde botas med antibiotika, dvs faktiskt förorsakades av bakterier?
Den lokala flockimmuniteten. I början på juni kan dryga 40% av stockholmarna vara smittade, och enligt Britton kan det räcka för flockimmunitet där. Men, tänker jag, de kommer bara att kunna känna sig rimligt trygga så länge som de stannar i Stockholm. Kanske är även det ett för stort område: så som vi levt i våra halvkarantäner, blir man rimligen först flockimmun i somliga stadsdelar, i andra inte. Undrar hur vi kommer att reagera på det? Om stockholmare kanske kommer att vara lika rädda för att beblanda sig med utbölingar som vad ölänningar och skåningar har varit för att få besök från Stockholm? Det här kommer att bli något som påverkar relationen mellan områden, stora som små. Nära besläktat med det är rädslorna för och förutsägelserna om en andra och en tredje våg. Som t ex att dödstalen i övriga nordiska länder efterhand kanske kommer upp i paritet med de svenska. – Sådana tankar ligger nära mina ursprungliga, där jag i coronabrev 1 spekulerade i vad det skulle göra för skillnad om jag tillbringade det närmaste halvåret i en jordkällare eller inte. Coronan hade ju snällt väntat på mig…
