Veckobrev 54 - Kunskapen, tiden och tryggheten – igen!
Det är torsdagsmorgon och jag har fått vakna hemma i min egen säng efter två stockholmsdygn. Det är så alldeles, alldeles underbart. Jag känner igen mig, detta är min värld, här finns det en ro. Här är livet rimligt förutsägbart, här vilar det på sammanhang som jag själv varit med om att skapa. Hemma! Här omfamnas jag av en RO som jag känner igen mig i, en ro som inte främst definierar sig som frånvaro av oro (världsläget spökar ju här också …) utan som har sina egna rötter. Och sin egen organiska tillväxt utifrån själva kombinationen av kunskap, tid och trygghet i mitt liv. Här vet jag ju något så när hur det är, hur det har varit och hur jag arbetar för att det ska bli. Givetvis är ingenting oföränderligt här heller men det hänger ihop på ett sätt som jag kan begripa, hantera och påverka över tid. Så fantastiskt fångat av Antonovsky och hans KASAM, Känsla Av SAMmanhang.
Men i går när jag bland annat talade med och till bokälskare på Gamla Stans bokhandel spelade faktiskt tillfälligheterna sitt spratt med mig. På hyllan vid sidan om den lilla scenen där jag satt stod nämligen ett vackert exemplar av ”Alice i Underlandet” intill ett likaledes vackert exemplar av ”Lille Prinsen”. Konstigt kändes det eftersom dessa två böcker för mig representerar var sin ytterlighet. Som barn fylldes jag av en så intensiv och obehaglig skräck av Alice i Underlandet att jag aldrig glömt den. De var ju så alldeles overkliga, alla dessa varandra avlösande gestalter i boken som bara dök upp och som sedan försvann lika fort som de hade uppenbarat sig. Arga var de och bråttom hade de. Jag ryser fortfarande när jag tänker på dem och deras vidriga kombination av illvillighet och oberäknelighet.
Det värsta (för mig) var att jag inte förstod nåtttttttt, inte varifrån gestalterna kom, inte vad de gjorde där, inte vart de försvann. Så alldeles annorlunda gentemot ”Lille Prinsen” där räven berättar för lille prinsen att man måste ta ansvar för dem man tämjt och att man därför kan vara mycket mer fäst vid en taggig och vresig ros som man skött om länge än vad man är vid en mycket vackrare och alldeles ny ros. Kort sagt: ett liv måste få lov att vara kontinuerligt och också dess förändringar måste få hänga ihop och vara begripliga. Eller kunna göras begripliga – det är ju det vi kämpar med hela tiden utifrån vår önskan att utgöra grundade in/divider, dvs odelbaringar.
Mentalt spelar nu Trump och Musk upp sin motorsågsmassaker med oerhört skrämmande effekter. Dels de faktiska, de som direkt drabbar Individer, kategorier, samhällen, stater och den regelbaserade världsordningen. Dels också de mentala: de skrämmer ju rent ut sagt skiten ur oss. Det här är ju rent sjukt. Vi förstår det inte och vi kan inte heller förutspå vad som kommer att ske i morgon. Eller kan vi det?
Jag vänder mig till ordspråk typ ”Svinhugg går igen!” Elakheter och oförrätter som man utsätter andra för slår enligt det tillbaka på en själv. Stackars Trump och Musk, stackars USA! Det finns för övrigt också en positiv variant av det ordspråket, en som talar till oss genom det omvända och säger ut: ”Hut går hem!” Dvs du vinner på att bemöta andra väl, för då blir du själv väl bemött. Men allt sådant gäller ”bara” i det långa loppet, och det säger alltså ingenting om den nu pågående amerikanska revolutionen som sker med dess sant revolutionära hastighet.
Själv söker jag nu tröst i ett minne som precis dök upp: minnet av Helge, en österlenfiskare som med sin båt gick ut från Stenshuvud. Otaliga sommarmorgnar gick jag dit och inväntade båtens återkomst för att där på stranden kunna köpa fisk. Vi småpratade alltid lite grand och en gång sa jag att det faktiskt fick vara någon måtta på hans generositet. Först höll han sig med så låga kilopriser att jag nästan blev generad, sedan prutade han ändå på totalsumman när jag skulle betala. Helge lyssnade uppmärksamt och så brast hans väder-och-vind-barkade ansikte ut i ett enda stort leende när han kontrade med: ”Bodil, jag räknar med att ha igen det hos Vår Herre!”
Så långt har garanterat inte Trump kommit i sitt ”tänkande”. Det räcker bara fram till honom själv och hans övertygelse om att det är han själv som utgör kronan på verket och pricken över i:et!
Allt gott,
Ny bok, läs mer här!
Läs mer om vår nya föreställning här!
