Veckobrev 68 - Examensdags!

Så här års duggar skolavslutningarna tätt. Också ”Uppdrag Kunskap” tar nu sommarlov, och jag vill passa på att hålla ett litet examenstal här. Veckobrevet får därför här som sig bör en något mer högstämd ton än den vanliga.

Kunskap i dess vidaste bemärkelse är den allra viktigaste delen av det immateriella kulturarvet. Den är samtidigt det viktigaste vi själva kan bidra med till framtiden. Så alldeles väldigt fint då att varje generationsskifte innebär att den ena generationens vidareutvecklade kunskapsarv kan bli till gagn för den nästas. Och samtidigt: så urbedrövligt om detta leder till ett brott i utvecklingskedjan! Vilket är på väg att ske genom den kulturströmning à la Trump som numera uppmuntrar till mer kunskapsförakt och kunskapsrelativism än till kunskapsanvändning och kunskapsglädje.

Individuellt är vi människor så gjorda att vi inte kan låta bli att lära oss. Dessvärre innebär inte detta att vi bara dras åt det utvecklande och överlevnadsvärda. Det kan också leda till ett enda gytter av påstått alternativa sanningar och en förvirring som drar åt alla möjliga håll samtidigt. Utan referenser till det förflutna och utan en tanke på konsekvenserna för framtiden. I den andan är bara NU och JAG och HUGSKOTTEN som gäller. Medan det välgrundade med många tusentals manårs arbete bakom sig mest ses som något både besvärligt och besvärande.

Den kollektiva kunskapen står märkligt nog helt oförsäkrad och skyddslös gentemot angrepp och förfall. Den individuella kunskapen av viss så kallad verkshöjd har i alla fall ett skydd genom den immaterialrätt som genom lagar och praxis reglerar vad som gäller för Intellectual Property, IP. Denna rätt försäkrar dig om att du kan dela med dig till dina medmänniskor av dina idéer och verk och ändå ha kvar upphovsrätten (patent, varumärkesskydd, copyright, namnskydd, mm). Medan det totala, dvs  samhällets/kulturens totalkunskap står oskyddad. Konstigt!

Kanske har det att göra med att det materiella hos staten inte får försäkras.  I SFS nr: 1954:325 står: ”Statliga myndigheter får inte teckna eller låta teckna försäkringar för statens egendom eller för att skydda staten eller statligt anställda mot ansvarighet.” På liknande sätt (fast utan att det ens sägs ut) står alltså den kollektiva kunskapen utan försäkringsskydd. I det läget behövs det åtminstone någon myndighet med uppdraget att skydda kunskapen mot effekterna av en Trump-vind eller något annat totalomstörtande som drar fram. Vilken myndighet vill och kan ta på sig det ansvaret? Är det kanske Riksantikvarieämbetet? Det föreslår i alla fall jag i en essä inuti Essästafett: MIK Archives - RiksantikvarieämbetetRiksantikvarieämbetet. Mitt inlägg publiceras där under midsommmarveckan. Det är skrivet halvt på allvar, halvt på skämt. På allvar eftersom det garanterat behövs just en myndighet som tilldelas detta uppdrag, på skämt eftersom detta skulle kräva en jätteutbyggnad av exempelvis Riksantikvarieämbetet. Men vem vet?!

Glad sommar på dig!

PS. Veckobreven de närmaste åtta veckorna kommer ”bara” att bestå av de återanvända coronabreven 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15(15) från år 2020. Hoppas du låter dig inspireras av dem till att komma ihåg hur du själv tänkte då. Det är faktiskt lärorikt. DS

Bilaga: Corona-veckobrev 7(15), den 28 april - 3 maj, 2020

Livet tickar på, och så mycket är i alla fall klart som att det finns mycket att fundera på.

Att fråga när detta undantagstillstånd är över känns tämligen meningslöst – virusspridningen kommer inte att slå om till närmelsevis lika snabbt som den började. Men hur kan vara lite spännande att spekulera kring.

De första uppskattningarna av hur länge det kan tänkas dröja innan 2/3 av världens befolkning är smittade och vi därmed kan ha uppnått en s k flockimmunitet har nu kommit. Två år. Vilket ju ändå bara är en delsanning för ett tänkt genomsnitt. De länder, typ Nya Zeeland, som alldeles isolerat sig från corona – för dem kommer garanterat ingen immunitet om två år. Hur ska de göra när större delen av omvärlden börjat leva sina AC-liv (After Corona) – fortsätta att isolera sig i evig tid, eller? När Finland lättade på sin Helsingfors-karantän, och när andra länder så smått började öppna sina skolor och en och annan affär, var ett av skälen just att smittspridningen gick för långsamt med de insatta åtgärderna.

Sökandet efter en människo- och samhällsstyrd balans i smittspridningen kommer således att fortsätta, och allt oftare får vi nu höra om de analyser man kommer att kunna göra efteråt om vilka balanskonster som var ”bäst”. Själv tror jag inte att man någonsin kommer att kunna slå fast det, för det handlar ju om ett ”bäst för vad?” Och det verkar vara för känsligt för att tala om. Hm. Är det självklart att det bästa är minsta möjliga smittspridning för att därmed rädda människoliv och hindra sjukvården från att kollapsa? Det kan låta så bestickande, och den som säger att vi måste balansera detta mot resten, typ det som kallas ”ekonomi”, får det hett om öronen.

Men i de riktigt fattiga länderna innebär ju ett stopp i köp-och-sälj att hungersnöden slår till obönhörligt. Barn måste plötsligt svälta i en nyss okänd omfattning, och barnadödligheten växer. De barn som nu dör eftersom de får för lite mat hör till den grupp som hade klarat sig utmärkt i en vida spridd coronaepidemi. Så med vilken rätt byter vi då ett och annat människoliv hos en äldre människa mot ett barns med hela sitt liv framför sig – och stoltserar mer ju bättre vi är på att minska smittspridningen?

Motsvarande frågeställning fast mindre drastisk finns förstås också i vår obegripligt priviligierade del av världen. Vad är det vi gör när vi prioriterar minskad smittspridning framför så mycket annat? Det självklara svaret är att somliga grupper vinner på det, medan andra förlorar. Hur går det för de unga, t ex?

Den ungdomsarbetslöshet som fanns nyss var egentligen inte generell utan handlade om tre grupper: de utomeuropeiskt födda, de som saknade fullständigt avgångsbetyg från skolan och de som hade funktionsnedsättningar. När coronan kom, hade det hunnit lossna något, och en del av dem hade fått åtminstone tillfälliga jobb. Men nu? Alla dessa nedstängningar av exempelvis caféer och restauranger – de representerar inte bara stora förluster för ägarna utan också en rejäl käftsmäll för de unga som än en gång fick veta att de inte ”dög”. Så medan vi begränsar oss för att slippa bli smittade och därmed bevara samhället något så när intakt (det uttrycks i termer av att vi ska vara ”solidariska”), är vi samtidigt minst sagt osolidariska, på gränsen till hänsynslösa, mot de unga som nu än en gång utestängts och fått svårt att bevara framtidstron. I bästa fall förmår de vänta på den några år eller så, i sämsta fall får de aldrig fatt på den.