Veckobrev 59 - Dikten och verkligheten

Hej,

Det händer att någon säger TACK och att ens spontana svar blir ”TACK SJÄLV!” Så blev det för mig när mailet med denna vackra reklam för en broderiutställning nådde mig. Det kom från ”syDnålarna”. De hade inspirerats av vårt uttryck ”Fakta dig!”, kommit på idén att själva använda det som rubrik på sitt arrangemang och ville att jag skulle få veta.

Med vändande post svarade jag förstås ett ”TACK SJÄLV”! Både för att foldern var fin och för att jag blir så glad när den ena människan kan ha den andras tankar till något. Vem vet: ”Fakta dig!”-uttrycket kanske kan få en sådan spridning att det kommer med på nyords-listan 2025. Hoppas du också vill hjälpa till med det.

Inbjudan till broderiutställning från syDnålarna

Under veckan som gått har Trump åter vispat runt med sitt makt-trollspö. Men undantag för Kina har världens ledare och folk inte bara förfasat sig over hans utspel utan också darrat, krumbuktat sig, slutit sig samman och letat efter ad-hoc-lösningar. Allt medan Trump plötsligt vispat till åt andra hållet och stridsropet ”Vargen kommer!” ändrats till ”Nej, vargen väntar nog lite med att komma!” Vad är det egentligen som sker, hur kan det ske och vad kan vi lära oss av det?  Lyssna gärna till Niall Ferguson i “Uncommon knowledge” på Conflict: Niall Ferguson on Ukraine, Taiwan, and His War of Words with V. P. Vance . Ferguson är en ekonomisk historiker med osedvanlig förmåga att tänka nytt och att kunna analysera den amerikanska revolutionen utifrån andra perspektiv än de man själv kommer att tänka på.

För egen del söker jag ibland tröst och lugn och inspiration i tankeexperiment. Den här gången började det med en fråga: ”Var kommer barnen in, vad skulle barnen sagt?!” Tänk dig att Donald Trump vore ett barn som placerats in bland sådana vanliga barn som uppfostrats till att vara justa mot sina kompisar, inte luras och inte slåss. Vad skulle hänt i barngruppen när denne egotrippade ME FIRST- Donald spelat ut sina krav på att alltid få mest av allt och det först? Skulle avvikaren Donald illa kvickt ha blivit utstött ur gruppen eller skulle han hux flux ha kunnat bli envåldshärskare? Skulle barnen i ursprungsgruppen ha kunnat söka stöd hos varandra och använda sin majoritetsmakt mot hans one man’s show? Eller skulle de enda alternativa utgångarna utgöras av förtryck, splittring eller anarki?

Jag fick aldrig något svar på de frågorna i mitt tankeexperiment, för det avbröts plötsligt av en association William Golding och hans ”Flugornas Herre”. Mitt fokus flyttades därmed över till dem. Hur skulle Goldings manus ha utvecklats om det vore nu, just nu, som det skrevs? Originalmanuset utgjorde ju en ironisk travestering av den (som han såg det) naiva optimismen i boken Korallön. Men skulle han kanske idag ha valt motreaktionen optimism och hopp som det enda överlevnadsvärda?

Också denna tankekedja fick ett abrupt avslut, när en dagsnyhet bröt igenom. Nu överträffar verkligheten dikten, tänkte jag och vände därmed tillbaka till introduktionen på det här veckobrevet. Och frågar dig och mig själv om man alls kan ”fakta sig” när utspelen duggar så tätt som de gör för närvarande.

Allt gott