Veckobrev 63 – Lägger du patiens?

Hej,

Mitt svar på rubrikens fråga: det gör jag! Minst en kvart om dagen, ofta en halvtimme. En synnerligen oskyldig, tillika meningslös sysselsättning. Men den fyller sin funktion: jag sitter där och varvar ner genom en koncentration på något totalt meningslöst men ändå lite småtrevligt. Det stör mig inte ett dugg att patiensen för det mesta inte går ut. Men lite glad blir jag allt de enstaka gånger då det statistiskt osannolika inträffar att det blir så mycket ordning i oordningen att korten till sist ordnar upp sig precis om de ska.

Idag har jag filosoferat över patiensläggning kontra städning, för idag har här månadsstädats. Då är det mycket som ska rensas och renas, fixas till och ställas i ordning. Visst - mellan månadsstädningarna behövs det också diverse hålla-undan-insatser för att man inte ska överväldigas av damm och spindelväv och allmän oordning. Men de miniinsatserna har ingen som helst likhet med månadsstädningen för den utgör ett återställande av stora Ordningen kombinerat med en äkta Rengöring (vilken väl också den egentligen handlar om ett återställande av just Ordningen?).

Och Ordning är ett sällsynt tillstånd. Plockar du ut alla hjärterkort ur en kortlek finns det bara ett ordnat tillstånd från lågt till högt, dvs ess, 2, 3, ….knekt, dam,kung. Men de oordnade tillstånden är så många fler, närmare bestämt 13x12x11x10x9x8x7x6x5x4x3x2x1 minus 1 (det ordnade). Det betyder att det finns 6227 miljoner 20 tusen 799 stycken oordnade hjärtertillstånd men bara 1 ordnat. Tänker jag och tror mig därigenom ”förstå” att det inte är så konstigt att så mycket hinner bli så rörigt här hemma inom loppet av en månad. Det visar ju bara att de oordnade tillstånden är så många fler än de ordnade … Och att våra eviga försök att skapa ordning är nödvändiga men samtidigt bara en Davids kamp mot Goliat.

Vilket inte ändrar att det känns så fint i precis det ögonblick då månadsstädningen är klar. Extra fint är det då den nya månadsordningen också innefattar ett årstidsskifte, och så har det varit idag: jag har nu gjort ett antal förändringar som betyder att det fr o m nu råder sommarordning här. Hurra för det!

Jag avslutar här med coronabrev 2 (15) - började med sådana bilagor fr o m förra veckobrevet. Det gör jag för att återkalla hur det var då för 5 år sedan när ett oförutsebart virus höll oss i sitt grepp. Nu är det ju ”bara” en oförutsebar Trump-administration som härjar med oss. Fast det är inte så bara, för det innebär att kunskap ställs mot ad hoc-idéer, väst mot öst, anti-woke mot woke, … Var det kanske enklare när det ”bara” handlade om corona?

Allt gott

Bilaga: Corona-veckobrev 2(15), den 23-29 mars, 2020

Siffrorna bara väller över oss. Själv tar jag till mig dem morgon och kväll. Och fortsätter att tänka:

Coronan har ju redan välvt upp och ner på samhällen, verksamheter och arbetsplatser. Det enda jag känner mig riktigt säker på framåt är – vad gäller det materiella – att det kommer att ske en häftig åtstramning av det globala. En produktion baserad på beståndsdelar från 17 olika länder kommer i framtiden omöjligt att kunna betala försäkringskostnader för verksamheten – en sådan har visat sig alltför sårbar med dagens tvärstopp i flödena. Överhuvudtaget kommer vi att ompröva inställningen till att alls våga leva i en värld så beroende av just flöden för både levande människor och döda ting. Vi människor vill ju ha koll! Så visst kommer graden av självförsörjning att öka, på nationell, regional, lokal och hemma-hos-nivå. Den nyss oemotståndliga storstaden, typ Stockholm, har visat sig mindre motståndskraftig än det glesbygda – visst kan det komma att påverka. Och turismen, denna jätteindustri med kryssningsfartyg mm, har tappat sin stjärnglans.

Samtidigt är det förstås tveksamt hur mycket vi kommer att satsa på karantäner av allehanda slag – inte bara Corona utan alla andra virusar och farsoter har ju en förmåga att vänta ut oss om vi till äventyrs får för oss att häcka i våra jordkällare. Egentligen är det patetiskt att den tämligen nytillkomna globala världen inte hade lagt någon ork på att rusta sig på överstatlig nivå med insatser om vad man skulle göra vid nästa pandemi. Sedan Hongkong-influensan 1968 har vi ju haft gott om tid på oss. Och ”alla” har vetat att det är klart att nästa och nästa kommer. Men någon global strategi fanns överhuvudtaget inte till hands inför C. Vilket tillkortakommande för det globala samhället!

I Maslows gamla behovshierarki fanns nederst det fysiologiska – mat, vatten, värme, skydd – och överst självförverkligandet. Mellan dem fanns det tre nivåer: trygghet, gemenskap och självkänsla. Problemet för vår tid har varit att vi liksom ryckt undan de tre mellannivåerna så att den översta nivån, självförverkligandet, kraschlandat på den nedersta, de fysiologiska behoven. Det är ingen vacker bild. Kanske kan coronan hjälpa vår civilisation till att utveckla just trygghet, gemenskap och självkänsla och därmed sluta lägga allt krut på 1:an och 5:an? Sådana funderingar i en poetisk form kan man hitta på nätet där Kitty O’Mera skriver i ”Sent by a sister from Italy”:

And the people stayed home.
And read books and listened, and rested and exercised,
and made art and played games,
and learned new ways of being and were still.
And listened more deeply.

Some meditated, some prayed, some danced.
Some met their shadows.
And the people began to think differently.
And the people healed.
And, in the absence of people living in ignorant, dangerous, mindless and heartless ways, the earth began to heal.

And when the danger passed, and the people joined together again,
they grieved their losses, and made new choices,
and dreamed new images,
and created new ways to live and heal the earth fully,
as they had been healed.