Bodils corona-veckobrev 10 (15)
Jag har tagit semester och försjunkit i sommarens ljuva intighet. Fantastiskt! Återupptar veckobrevsskrivandet om kunskap fr o m 15 augusti.
Trots det kommer det sommaren igenom att landa ett veckobrev hos dig varje vecka – ett som är återanvänt från coronaperioden för 5 år sedan.
Hoppas tankarna i det kan inspirera dig att komma ihåg hur du själv tänkte under den perioden.
Allt gott,
Bodils corona-veckobrev 10 (15) måndagen den 20/5 - söndagen den 26/5
Det är söndagsförmiddag och jag har unnat mig att ligga kvar och lyssna på Martin Wicklins söndagsintervju med Anders Tegnell. Först – innan jag närmar mig coronan – jag gillar Martin Wicklins sätt att samtalsintervjua snarare än intervjua. Han är så väl förberedd. Och samtidigt så öppen och följsam (utan att därför vara mesig) att man som intervjuoffer inte känner sig trängd. Ändå blir man då och då överraskad och säger sådant som man inte hört sig själv säga tidigare, åtminstone inte så fullt ut. Det ger en därför något att själv fundera på också efteråt. Så blev det garanterat när jag själv satt på intervjustolen. Vilket troligen gav mig andra öron att lyssna på just söndagsintervjuer.
Överlag är den stora fördelen med dessa att man hinner tänka själv som lyssnare redan med de pågår. De har ett så avspänt tempo. I morse funderade jag främst över vad det är vi inte ser genom det starka fokuset på just dödstal för coronan. Vad mer av vikt hade de hunnit prata om om inte också Martin Wicklin hade harvat runt i jämförelser mellan dödstalen i de nordiska länderna? Hur tänker du själv kring vad den dagliga rapporteringen av covid19-dödsfall gör med oss? Dödsrapporter är garanterat inget vi tidigare varit vana vid, vi som brukat matas med väderutsikter till lands och sjöss, vad regering och riksdag har bestämt, vad kungligheter haft för sig och hur antalet grova brott utvecklat sig. Men antalet döda??? Och är ens de nuvarande siffrorna faktiskt så anmärkningsvärda som de verkar om man pratar om dem och bara dem utan att sätta in dem i något sammanhang? Med andra ord: var finns proportionerna?
Också när sammanhang till äventyrs redovisas, blir även dessa konstiga, inte sällan aningslösa. Hur tänker exempelvis de som gör stor affär av att det inte sedan 1993 har dött så många under årets första fyra månader i Sverige som vad det gjort i år? Man borde väl snarare reagera med ”vad var det som hände 1993?!” Och det kommer ju ingen av oss ihåg!!! Det om något visar det anmärkningsvärda i att vi just nu spiraliserar kring coronadödstal på samma nivå. År 1993 kom det ”bara” en något besvärligare influensa än den vanliga, och av den dog det lika många då som nu, detta trots att den dåtida befolkningen var betydligt mindre. Men, som sagt, utan att det blev någon folkstorm för det. Knappast ens en darrning på manschetten.
Hakar jag på sifferexercisen är det numera 90 000 personer om året som dör i Sverige. I fjol var det ”bara” 89 000 vilket är det lägsta antalet på ett enskilt år sedan 1977 (har någon lagt krut på att analysera varför det var så; var det kanske ”bara” att fjolårets influensa var ovanligt beskedlig?). Det var alltså då 43 år sedan dödstalen under ett år var så lågt, medan det ”bara” är 27 år sedan dödligheten på en 4-månadersperiod var så hög som nu …
Själv är jag kvar i det jag uttryckt i tidigare coronaveckobrev: att vi måste ta fatt på det komplexa snarare än det komplicerade för att på bästa sätt kunna leva oss igenom pandemin. ”Lätt” blir ingen pandemi förrän vi åstadkommit det jag skrev om i förra veckan: en kartläggning av all världens virusDNA. Fram till dess kommer pandemier att inverka på våra liv inte bara genom sjukdomar och död utan också genom exempelvis undernäring och svält, ökad individuell och samhällelig fattigdom, försämring av också andra delar av människors hälsa än den epidemiska, minskat lärande, minskat produktivt arbete, etc. Observera att alla dessa går in i varandra och beror på varandra, och att sambanden är långt ifrån enkla! Det handlar faktiskt inte så mycket om att kunna hålla många bollar i luften samtidigt utan om att ”bollarna” inte är enskilda. Om pandemiförhållningssätten ”bara” hade varit komplicerade, hade det varit med dem som med en trasslig garnhärva: det hade funnits allt att vinna på att nysta upp dem i välordnade garnhärvor, varje färg för sig. Men så är det inte, eftersom detta är lika komplext som någonsin en bildväv (eller som livet självt): att försöka bringa ”ordning” genom att nysta upp varje färg för sig i en väv medverkar ju inte till något annat än att bildväven blir förvanskad.
Munskyddens vara eller inte vara kom inte upp i Söndagsintervjun, vilket jag håller Martin Wicklin räkning för. Bra! Men om det hade kommit upp – tror du då att samtalet hade innefattat något annat än själva munskyddens effekt på smittspridningen genom inandning respektive utandning, den upplevda tryggheten och den sanna? Hade någon av dem kanske tagit upp hur de tänker om den effekt som en rökdykarmundering kan ha på svårt sjuka, ofta dementa människor med synen i behåll?
För att kunna läsa Bodils veckobrev behöver du bli prenumerant. I prenumerationen ingår alla veckobrev, rabatter på böcker, eventinbjudningar med mera samt tillgång till hela vårt arkiv.
Det kostar 365kr/år och 200 kr/år om du är student eller pensionär. Ett varmt tack till alla er som vill vara med och stötta Uppdrag kunskap! och Fact up!
