Veckobrev
Veckobreven är korta och spontana.
Skulle kunna rubriceras som ”I huvudet på Bodil Jönsson”.
Arkiv med alla tidigare veckobrev
- March 2026
- February 2026
- January 2026
- December 2025
- November 2025
- October 2025
- September 2025
- August 2025
- July 2025
- June 2025
- May 2025
- April 2025
- March 2025
- February 2025
- January 2025
- December 2024
- November 2024
- October 2024
- September 2024
- August 2024
- June 2024
- May 2024
- April 2024
- March 2024
- February 2024
- January 2024
- December 2023
Veckobrev 64 – Har du tänkt på barnen?
En så dum fråga jag ställer i rubriken! Förlåt mig - så klart att du har tänkt på barnen. Jag menar bara att jag hoppas att du tänkt på barnen ännu mer än vanligt.
Veckobrev 63 – Lägger du patiens?
Mitt svar på rubrikens fråga: det gör jag! Minst en kvart om dagen, ofta en halvtimme. En synnerligen oskyldig, tillika meningslös sysselsättning.
Veckobrev 62 – Hur länge?
Har du tänkt på alla dessa användningar vi har för begreppet tid? Frågor som när?, i vilken ordning? och hur länge? hamnar tack vare tidsbegreppet under ett och samma paraply.
Veckobrev 61 – Det superspeciella och det supergenerella
Det finns böcker och så finns det böcker. För mig är ”Lille Prinsen” en alldeles speciell bok - det har jag tidigare berättat om här.
Veckobrev 60 – Prova att byta skalor!
Mina veckobrev går ut på fredagar klockan 5-i-12, helt oberoende av när de skrivits under veckan. Den här gången blir det alltså på långfredagen.
Veckobrev 59 - Dikten och verkligheten
Det händer att någon säger TACK och att ens spontana svar blir ”TACK SJÄLV!” Så blev det för mig när mailet med denna vackra reklam för en broderiutställning nådde mig.
Veckobrev 58 - I aprilskämtens tid
Förr fanns det en enda överenskommen dag då det var tillåtet att luras: 1 april. … Men skrattet hamnar i vrångstrupen…
Veckobrev 57 - Länge leve Public Service!
Varenda dag snubblar vi över det direkt utövade kunskapsföraktet, både i närkontakter med andra människor och i media och politik.
Veckobrev 56 – På gott och ont
Vi kommunicerar och vi kommunicerar, dygnet igenom, på längden och på tvären. Och det har människor alltid gjort…
Veckobrev 55 - Tröst för ett tigerhjärta?
Jag har haft förmånen att ta emot många fantastiska mail, men ett från den gångna veckan berörde mig särskilt djupt.
Veckobrev 54 - Kunskapen, tiden och tryggheten – igen!
Det är torsdagsmorgon och jag har fått vakna hemma i min egen säng efter två stockholmsdygn. Det är så alldeles, alldeles underbart.
Veckobrev 53 - Våren är här!
Det här skriver jag den 24 februari för att jag måste tala om att idag kom våren hit. Åtminstone till mig…
Veckobrev 52 - Kalla freden?
Jag funderar mycket kring perspektiven kunskapen, tiden och tryggheten. Inte bara inför vår kommande föreställning med den rubriken utan också utifrån en kommande kurs.
Veckobrev 51 - Amerikanska Revolutionen?
För precis en vecka sedan var jag åhörare på en disputation i Växjö. Att jag alls var där berodde på att doktoranden i fråga var involverad i ett …
Veckobrev 50 - Kunskapen och tiden
Jag märker hur jag gång på gång återkommer till kunskapen och tiden. Vilket det kan finnas många skäl till...
Veckobrev 49 - Anti-anti-woke?
”Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle få vara med om detta!” Så lyder en av de många tankar-om-tankar som kunskapsföraktet i alla dess former ingett och inger mig…
Veckobrev 48 - Om läsandet: böckerna och jag 2 (2)
I förra veckan skrev jag lite om mitt eget förhållande till läsande. Att böcker för mig är så fundamentala inslag i själva livet att jag …
Veckobrev 47 - Om läsandet: böckerna och jag 1(2)
Återigen är det högaktuellt att fundera över barns och ungas läsande. Det sägs att det är det minskade läsandet som gör att inte ens universitetsstuderande längre klarar att hålla ihop och hantera många sidors text.
Veckobrev 46 - Åter vardag, åter som vanligt
Nu har det blivit som vanligt igen. Det gamla normala har återvänt vilket bland annat betyder att det nu bara finns en helgdag i veckan (söndagen). Så alldeles annorlunda…
Veckobrev 45 - Om att få ge i juletider
Så är det då dags för oss alla att jula till det, både i omvärlden och i själen. Vilken fin tradition det är att just när året är som mörkast få en vecka eller två inriktade främst på glädje och givande.