Veckobrev 99 - 3(10). Information förväxlades med kunskap
Detta är den tredje faktorn i den 10-lista av lärdomar från det första kvartsseklet på 2000-talet som jag flaggade för i veckobrev 95 och 96.
Hej,
Idag finns det på tok för många unga människor som brottas med frågor som:
Vad kan jag egentligen? Kan jag något alls? Är det någon mening med mig överhuvudtaget? Och är det någon mening med själva tillvaron?
Kunskapsförmörkelsen 2000-2025 är en viktig faktor bakom att sådana tankar brer ut sig. Det var de unga människorna som drabbades hårdast när vuxensamhället i allt sitt curlande och servande missade det grundläggande: visserligen kunde de fixa så mycket yttre å barnens vägnar, men att kontinuerligt bygga upp de inre sammanhangsföreställningarna - det måste barnen göra själva. För det är själva tillkomsten av sådana föreställningar om hur saker och ting hänger samman som är det viktigaste kunskapsskapandet.
Det är själva lärandet som gör en människa trygg, inifrån och ut, utifrån och in. Det är den processen som vänjer en människa vid att hen redan kan något och att hen hela tiden lär sig. Lär om och lär mer. Under ökad lust och förmåga att ständigt vidga sin kunskapsväv så att den får nya vindlingar som täcker nya sammanhang.
Informationsteknologins fantastiska framgångar kunde och kan inte ersätta det egna lärandet. Men missuppfattningen låg nära till hands - mängden lättillgänglig information kunde få en att tro att alla människor därmed både ”visste” och ”kunde”. Utan något eget byggande av en inre kunskapsväv.
För att något ska komma över från att vara information till att bli kunskap krävs det ett lärande, praktiskt och teoretiskt. Inte ens en aldrig så skicklig lärare med just kunskapsförmedling som sitt yrke kan få sin egen kunskap att hoppa över in i elevers huvuden. Läraren kan bereda väg för kunskapen i fråga men lära sig, det måste eleven göra själv. Det är ett inget oskyldigt misstag att blanda ihop kunskap med information.
Förr skyddade de yttre omständigheterna en från misstaget att tro att bara för att man hade blivit informerad om något så kunde man det. Ett studiebesök som intresserad åskådare hos en urmakare gjorde en ju inte till en avancerad klockmakare. Man kunde inte ens bli ”amatörurmakare” på det sättet. Man blev bara just ”informerad”. För att själv bygga upp ett kunnande måste man ”gå i lära” hos en urmakare i många år.
Skillnaden mellan informationens snabbköp och kunskapens tempelstämning kan inte nog poängteras. Förkortningarna ITIT, Information Tar Inte Tid, och TTT, Tankar Tar Tid, förtjänar att upprepas. De gäller både individuellt och kollektivt och är inte det minsta beklagansvärda. För den tid som kunskapandet/lärandet kräver får man ju igen flerfalt genom att den förvärvade kunskapen sedan ständigt kommer till användning.
Kanske är det ändå de existentiella effekterna som är de viktigaste. Just genom att man själv blir till genom lärandet förskonar det en från den värsta existentiella osäkerhet som avspeglar sig i de inledande frågorna. Men en samtid som blandar ihop lättillgänglig information med svårförvärvad kunskap tappar fokuset på lärandet och hur dina inre sammanhang måste hänga just samman. De har faktiskt en infrastruktur.
Jämför gärna med en stad eller ett landskap. Där visar det sig gång på gång att:
Ingenting styr en utveckling så hänsynslöst som en uppbyggd
infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar av
infrastrukturen som man kan påverka framtiden.
För en människa/ en grupp/ en kultur/ en mänsklighet finns det ett likartat samband:
Ingenting styr en utveckling så hänsynslöst som en uppbyggd
tankeinfrastruktur. Därför är det främst genom förändringar av
tankeinfrastrukturen som man kan påverka framtiden.
Den var ju så omedveten, den hopblandning av information och kunskap som manifesterades under år 2000-2025. Men den var därför inte oskyldig, och den har i allra högsta grad bidragit till att nu så många unga inte klarar/ inte orkar/ inte kan/ inte vill fördjupa sig och förstå komplexa delar av kunskap, samhälle och allt möjligt annat som börjar på ”sam-”. De har vant sig vid att det alltid finns färdiga genvägar och inte som tidigare generationer själva behövt skapa sina sammanhangsföreställningar och utveckla sina tankeinfrastrukturer.
Det är just avsaknaden av dessa som gör att de längre fram drabbats av den speciella tomhet som de inledande frågorna vittnar om. De rymmer både ångest, vilsenhet och meningslöshet. De har gjort många unga till hemmasittare - trots att de inget hellre vill än att få lära sig saker tillsammans med sina jämnåriga. Men de har inte tillräcklig ork och självkänsla för att våga.
De behöver nu all möjlig stöttning. Samtidigt får vi se till att inte också nästa generation utsätts för den fatala förväxlingen av information och kunskap. Vilket inte borde vara så svårt nu när medvetandet om effekterna av kunskapsförvirringen 2000-2025 börjar klarna.
Allt gott,
Bodil
