Veckobrev 80 – Med matematiken som den tydligaste kunskapsmodulen

Hej,

Jag fortsätter här i direkt anslutning till förra veckobrevet om modeller och moduler. Dagens dos ska handla om matematik som den kunskapsmodul som lättast kan återupptäckas och bli till nytta på andra sidan en eventuell världskatastrof. Den kan faktiskt till och med leverera mer än det som lagrats in förutsatt att man söker tillräckligt medvetet.

Låt mig börja med några ord om samspelet mellan experimentalfysiken och den teoretiska (matematiska) fysiken:

Under fysikens historiska kunskapsutveckling har det då och då hänt att den teoretiska (matematiska) fysiken legat före den experimentella och kunnat förutsäga existensen av exempelvis sådana partiklar som senare har ”upptäckts” i regelrätta experiment. Men traditionellt har inte de förutspådda partiklarna betraktats som sant existerande förrän de faktiskt kunnat verifieras experimentellt. Eftersom förutsägelserna förbluffande (?) ofta visat sig stämma, borde man åtminstone efteråt fråga sig när, var och hur en viss partikel faktiskt upptäcktes.

Ibland har det varit tvärtom: experimentalfysiken har hittat en partikel vars existens inte kunnat utläsas ur de befintliga matematiska modellerna. Då har teoretikerna fått ompröva dessa, ibland i grunden, och ta fram nya teorier som täckt in också existensen av de senast upptäckta partiklarna.

Nu funderar jag över att balansen mellan teori/matematik å ena sidan och experiment å den andra kan ha hunnit förskjutas rejält under min livstid. Det kan betyda att det idag kan finnas så mycket lagrat på matematikens språk att man skulle kunna nå långt ”bara” genom att botanisera inuti den i stället för att fortsätta bygga alltmer jättelika acceleratorer för allt fler och allt svårare experiment. 

Det är en tanke som kan ta emot till en början. Kan det verkligen vara så att summan av de av människor skapade matematiska sambanden kan rymma mer än de medvetet inmatade? Ja, säger jag, Prova att ta det från början.

Där är det så tydligt hur matematiken från början har byggt in det faktiskt observerbara ur den faktiska omvärldsverkligheten och att detta har konsekvenser för fortsättningen. Ett exempel på den allra mest grundläggande nivån: matematiken har ju lagrat in i sig t ex den vardagssanning som innebär att 2+3 = 3+2. Hade den inte gjort det, hade fysikens ”lagar” garanterat inte blivit så rena och vackra som de faktiskt är (tänk bara på alla 1/x2-samband!). Efter många århundraden av systematiskt insamlad och bearbetad fysikalisk information från omvärlden, formulerad på matematikens successivt utvecklade systematiska språk, ser jag den teoretiska fysiken som en enda jättelik guldgruva. Där visserligen de enskilda kornen kommit dit från olika observationer och experiment, men där det skapats en (matematisk) helhet som gjord för att göra upptäcktsresor i på jakt efter nya rön. På 1500-talet och 1600-talet gav sig människan iväg till avlägsna platser sökande efter ny kunskap. Nu kan hon leta i den teoretiska verkligheten, matematiskt formulerad.

Fysiken har haft förmånen att lätt kunna formuleras på matematikens språk. Den utgör därför en närmast övertydlig kunskapsmodul av Hora-typ (jämför veckobrev 79). Men tack vare AI:n finns det nu uttalade möjligheter också för många fler områden, t ex läkemedelssektorn. För den gäller det att först och främst bättre förstå sig på proteinerna i såväl de tilltänkta medicinerna som i människokroppen. Så bra då att arbete pågår för att bygga upp en fritt tillgänglig människokroppens proteinatlas innefattande samtliga människokroppens alla proteiner. I och för sig hade den inte räckt så långt eftersom proteiner kan ha så många olika strukturer vilket är ett sådant hästjobb att kartlägga. Men det hindret är undanröjt sedan år 2020 för då släpptes en fritt tillgänglig AI-modell över alla möjliga strukturer som ett protein kan ha. Med andra ord: inte bara fysiker kan göra många av sina framtida upptäckter tillgängliga i en befintlig matematisk kunskapsmodul, dvs i en representation av verkligheten upptill den verkligt verkliga. Också läkemedelsforskningen kan alltså starrbliga* in i sin synnerligen avancerade modellvärld och där mycket lättare än i världen av kött och blod med hjälp av AI få nya uppslag till nya mediciner.

Hade nu ”Hora” funnits inte bara som en fantasifigur i Herbert Simons fabel (veckobrev 79) utan också som en livs levande människa, hade hon varit väldigt nöjd med detta. För då hade hon vetat att det efter en världskrasch skulle vara möjligt för kunskapen att tämligen lätt återhämta sig via de befintliga modulerna. Blotta tanken på att kunskapen därmed skulle kunna ha kvar den människoförenande funktion den har i dag tycker jag gör världen lite ljusare att leva i redan nu.

Allt gott

Bodil Jönsson

*) ”starrbliga” är ett fint gammalt ord som uttrycker att man måste glo extra intensivt

En fråga: Vad får du för nya undringar upptill det här veckobrevet?