Veckobrev 76 - Bodils corona-veckobrev

Jag har tagit semester och försjunkit i sommarens ljuva intighet. Fantastiskt! Återupptar veckobrevsskrivandet om kunskap fr o m 15 augusti.

Trots det kommer det sommaren igenom att landa ett veckobrev hos dig varje vecka – ett som är återanvänt från coronaperioden för 5 år sedan.

Hoppas tankarna i det kan inspirera dig att komma ihåg hur du själv tänkte under den perioden.

Bodils corona-veckobrev 15(15), den 25 juni - 1 juli, 2020

Tveklöst har vi nu fått veta mycket om världen och oss själva som vi inte visste före coronan. Men om det faktiskt ligger en stark förändringskraft i den nya vetskapen, och om den t ex kommer att ge ett samhälle mer präglat av eftertanke, det är inte lika självklart. Det beror ju helt och hållet på hur det nya som vi fått ”veta” framträder för oss. Alltså: hur urskiljer sig detta nya från allt det vi tidigare visste om oss själva och världen?

Just en sådan urskiljning, en sådan förmåga att se mönster, kan man behöva lite hjälp med. Och lite inspiration till. Därför tycker jag att det vore mycket bra om fler börjar samtala om detta: vad vet vi nu som vi inte visste före matematikens dag (14/3), stora gränsstängardagen?

Det vore faktiskt viktigt med coronakommissioner som ställde just den frågan. Den nyss tillsatta nationella kommer förhoppningsvis inte enbart att koncentrera sig på ansvarsutkrävande och felsökeri – gör den det, hoppas jag att den kommer att kompletteras med en av mer filosofisk/idé- och lärdomshistorisk karaktär.

För vad är det som vi fått veta som vi inte visste BC (Before Corona) om oss själva och varandra och samhället? Här och nu vill jag roa mig med att ”tillsätta” en välbehövlig coronakommission för mig själv – vad vet jag nu om möjliga reaktioner hos min omvärld som jag inte hade en aning om tidigare? Ja, som jag skulle bedyrat aldrig skulle kunna ske om jag fått frågan på förhand?! Se här ett axplock med de fem mest uppenbara – de handlar alla om coronans orimliga omnipotens. Hur har vi kunnat gå på den kollektivt?! (Du som läst mina tidigare coronabrev kommer att känna igen dig i texterna i det nedanstående, men här är de strukturerade utifrån vad jag själv upplever som mina mest markanta nya insikter. Obs att dessa handlar om oss själva och inte ett dugg om karaktären på viruset i fråga …).

1. Övergripande: aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig en så stark reaktion på ett virus!

Jag hör till dem som ”fick” asiaten 1957. På hösten i första klass på gymnasiet. Har en vag minnesbild av att många i min klass (en tredjedel?, hälften?) var sjuka. Men inte ställdes det in någon undervisning för det, inte heller några prov. Skolan och arbetslivet fortsatte, så också idrottsevenemangen. Fast ibland vann inte det förväntade laget – troligen för att det var just deras stjärna/stjärnor som drabbats. Att fotbolls-VM som ju gick i Sverige 1958 skulle kunna ställas in på grund av asiaten var garanterat inte ens uppe till diskussion.

Erlander smittades, Adenauer likaså, men samhällsapparaten och samhällsfunktionerna arbetade på. 300 000 svenskar konstaterades smittade (man tror numera att den sanna siffran var åtminstone 1 miljon). Många barn dog. Och globalt dog sammanlagt 2-4 miljoner människor.

Ändå var det nästan som om asiaten var en ickehändelse. Individuellt märkte vi det förstås i allra högsta grad – det var en obehaglig sjukdom (själv minns jag fortfarande hur trött jag var långt efteråt). Men det var ändå inget som ingick i livsberättelsen, för asiaten var inget man fäste något större avseende vid på kollektiv nivå. Den fick inga halv-/helsidor i tidningarna; den information som alls fanns skymtade förbi som små notiser. Och inga förbud utfärdades mot att träffas i större grupper. Visst gick produktionen ner men inte så mycket. Och det blev inga störtdykningar för vare sig trafik eller handel.

Så vad är då skillnaden på coronan nu och asiaten då? Virusmässigt är pandemierna visserligen olika, men det verkar inte vara någon större skillnad på vare sig graden av smittsamhet eller på allvarsnivån i sjukdomsförloppen, bortsett från att de som drabbas av corona-lunginflammationen inte kan antibiotikabehandlas utan måste få självläka under en period med stöd av syrgas och respiratorer. Den globala spridningen tog något längre tid då än nu – men det gick fort redan då. ”Asiaten” upptäcktes i Kina tidigt 1956, nådde Singapore i februari 1957, Hongkong i april, USA i juni och kulminerade i Sverige oktober 1957.

Nej, den egentliga och stora skillnaden ligger i reaktionerna hos de samhällen som tar emot virusen:

Nu reagerar länder världen över med åtgärder som lamslår vardagen och försätter människorna i ett planlagt undantagstillstånd av typ ”ju mer karantänbetonat, desto bättre”. Då fortsatte verksamheter som om ingenting hänt. Ofta decimerade, förstås, men aldrig så att insatser, aktiviteter och kontakter mellan människor kringskars ”bara” för att därigenom minska smittrisken. Smittan pågick helt enkelt parallellt med det vanliga livet. Man tog pandemin för det den var: något som förr eller senare skulle drabba de flesta.

Den första lärdomen nu är alltså: en hel värld kan panikbromsa. Det är ett faktum i sig. Sedan kan man i och för sig också undra om verkligen våra nuvarande tankesätt och förhållningssätt i absoluta mått är klokare än de för 63 år sedan. Men det är underordnat insikten att en panikbromsning faktiskt skedde i mars 2020. Och har den skett en gång, kan den ske fler. Men före den första gången var den faktiskt otänkbar.

2. Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig att ”värna folkhälsa” skulle bli synonymt med att till varje pris ”begränsa denna pandemismitta”!

Är det självklart att det bästa för folkhälsan är minsta möjliga smittspridning vid en pandemi för att därmed rädda människoliv från just denna och hindra sjukvården från att kollapsa? Det kan låta så bestickande, och den som säger att vi måste balansera detta mot resten, typ det som kallas ”ekonomi”, får det hett om öronen.

Så låt mig stanna vid folkhälsan, den totala, den som Folkhälsomyndigheten har till uppdrag att värna. De ska med andra ord inte bara komma med rekommendationer utifrån det covid-19-relaterade i isolat utan väga in vad föreslagna åtgärder kan betyda också för andra delar av folkhälsan. De har uppdraget att väga hälsa mot hälsa. Vem skulle längre få sin cancer diagnosticerad och behandling påbörjad tillräckligt snabbt? Varför skulle vården stoppa sin drop-in-verksamhet när människor som bäst behöver tryggheten? Varför skulle man ställa in också tidigare planerade operationer och behandlingar? Varför skulle det få tillkomma allehanda inskränkningar verksamhetsmässigt, samhälleligt och ekonomiskt – som om ingenting i det tidigare livets rutiner och möjligheter längre var viktiga?

Och var verkligen allt detta meningsfullt? Jag tittar ibland på min jordkällare och tänker att om jag så häckar i den ett halvår eller så och bara tar emot mat genom några spjälor, så har coronan ändå ingenting emot att vänta på mig tills jag kommer ut till den ... Smittad blir jag ju förr eller senare.

Så sett på ett halvårs sikt – innebär alla de ovanstående totala kovändningarna netto något positivt, ens för folkhälsan? Och vad gör de med människors långsiktiga levnadsförutsättningar?

Vad gör ensamheten med oss hälsomässigt, vad gör rädslan, vad gör uppbrotten från gemensamma rytmer? Och vad det betyder för hälsan nu att vi inte vet hur det blir till hösten och vintern och 2021 och 2022 och …

Och vad händer vid detta plötsliga stopp i köp-och-sälj i de riktigt fattiga länderna? Jo, barnen får plötsligt svälta i en nyss okänd omfattning. Barnadödligheten växer alltså. Och de barn som nu dör eftersom de får för lite mat hör till den grupp som hade klarat sig utmärkt i en vida spridd coronaepidemi. Så med vilken rätt byter vi då ett människoliv hos en äldre människa här mot ett barns där med hela sitt liv framför sig – och stoltserar mer ju bättre vi tycker oss vara på att minska smittspridningen?

Samma frågeställning fast mindre drastisk finns förstås också i vår obegripligt priviligierade del av världen. Vad är det vi gör när vi prioriterar minskad smittspridning framför så mycket annat? Det självklara svaret är att somliga grupper vinner på det, medan andra förlorar. Hur går det för de unga, t ex, de som nu stängs ute från arbetsmarknaden i värsta fall i flera år?

Ens föreställningar om framtiden är ju i allra högsta grad närvarande redan NU eftersom tankarna och handlingarna inte är till för nuet (det är ju redan borta!) utan för just framtiden. Framtiden styr alltså nuet minst lika mycket som det förflutna gör. Framtiden kan fungera som en möjlighetsrymd och drivkraft och därmed vitalisering och hälsa. Men blir vi itutade att framtiden är osäker och svart, talar den – på förhand – tillbaka till oss och påverkar oss genom att lägga en förlamningens slöja över nuet. Dvs det bidrar bara till ett: ohälsa.

Helt grundläggande för kultur och samhälle är ju att vi visar varandra att vi tror på att framtiden alls finns. Och att vi dessutom berättar för varandra om våra planer (så att vi samtidigt stämmer av våra framtidsföreställningar). Inte för att planerna i sig är så viktiga, men för att planeringen har en livgivande effekt. Som han sa, Churchill, (och för den delen också Eisenhower): Plans are of little importance, but planning is essential. Minst lika essentiell som någonsin karantäner och visir.

3. Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig en sådan omsvängning från det internationella till det nationella!

Nyss ansågs man vara en god världs-, EU- och samhällsmedborgare om man

• Hyllade det globala och alla människors lika värde

• Hyllade speciellt den europeiska gemenskapen

Nu skulle man plötsligt

• Gilla alla stängda gränser och helst också stänga sin egen dörr

• Tycka det var OK att länder inom Europa (och t o m inom Norden!) lät bli att samråda med varandra i gränsfrågor

• Se det nationella som den enda existerande nivån. EU som bortfluget, t o m dess flagga. Men det blågula var desto mer påfallande.

Precis som jag skrev ovan om folkhälsan: hur kom det sig att vi förväntades överge grundläggande föreställningar i vårt normaltillstånd rakt av?

4. Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig tillkomsten av en så plötslig iscensatt och så extremt dominant åldersgräns!

Som 70+:are hade jag tidigare fått lära mig att jag gärna skulle arbeta åtminstone tills jag var 75, helst längre. Och jag var väl förtrogen med att en 70-åring numera har en hälsa likvärdig med den en 50-åring hade år 1950.

Inget av detta ändrades i sig av covid-19:s inträde på scenen – det enda som tillkom var att denna pandemi kunde ha allvarligare konsekvenser för äldre än för yngre. Likväl fick detta effekten att varje 70+:ing och var och en i hens omvärld skulle i grunden ändra sina föreställningar och nu se hen enbart som någon skör och karantänsbehövande. Men så fort kan en mental föreställningsvärld inte ändras.

5. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig alla dessa dödsnoteringar!

För inte så länge sedan hade Sveriges Radio varje dag runt kl 13 Börsnoteringar. Hur många som verkligen var jätteintresserade av olika aktiekurser (men inte hade tillgång till annan information än SRs vid lunchtid?) vet jag inte. Själv kände jag i alla fall ingen. Men det kan ha varit med Börsnoteringar som vad det är Väderleksrapporten – man kan lyssna till dem som till en sorts vardagspoesi. Som något som hör till.

Med coronan kom de dagliga Dödsnoteringarna. Variationerna i dem från dag till dag kan oftast förklaras med ”helg och därför färre inrapporteringar” eller ”början på veckan och därför viss eftersläpning”, men man fortsatte dag efter dag med detta alldeles nya inslag i verkligheten. Till vilken nytta?!, undrade jag. Och alldeles säker var jag på att detta rapporterande av dödsfallsantal kändes rakt upp och ner barockt. Tänk om någon hade frågat dig i februari: ”tror du att man varje dag i radio och TV kommer att läsa upp hur många som dött i corona i Sverige det senaste dygnet?” Visst skulle väl du som jag svarat ett rungande N E J?! Och ändå skedde det – och det var som om ingen reagerar. Ja, snarast som om alla börjat förvänta sig den publika nationella dödsrapporten strax efter lunch.

Skillnaden mellan å ena sidan den dagliga dödsrapporten (sedermera varannandagsrapporten) vid dessa ytterligt profana presskonferenser och å den andra kyrkans pålysning av de församlingsmedlemmar (med namn!) som lästes upp i samband med söndagens högmässa ”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag …” kunde knappast vara större. Vid pålysningarna är det människor av kött och blod, vid dödsrapporteringarna är det siffror som vilka siffror som helst och som används för allehanda jämförelser och motstridiga kommentarer. För visst var det tveksamt om angiven dödsorsak alltid var den mest relevanta?

Om någon med spridd svårartad och långt framskriden cancer hade fått en urinvägsinfektion och dog, stod inte dödsorsaken som urinvägsinfektion utan som cancer. Med stor rätt – det kunde ju ha varit vad som helst som tillstötte, men ändå var det cancern som var den egentliga dödsorsaken för det var den som hade fört människan till ett nära-döden-tillstånd. Nu i coronatider var det som att man tänker precis tvärtom. Visserligen sägs det att många av dem som dött ”av corona” också bar på underliggande sjukdomar, men likväl är det ofta coronan, den och bara den, som nu anges som dödsorsak.

Summerat: Se där fem av mina nya lärdomar av coronakrisen av uppenbar detta-hade-jag-aldrig-kunnat-tänka-mig-karaktär! Hur i all sin dar kan det ha uppkommit ett sådant undantagstillstånd att man (eller åtminstone jag) inte känner igen sig i den plötsligt existerande samtiden? Ett skäl till de stora skillnaderna mellan reaktioner 2020 och 1957 kan vara internet och de sociala medierna –  dessas tillkomst och existens kan förstås vara ett skäl till att man nu med en sådan självklarhet stänger ner gränser, samhällen och arbetsplatser men 1957 höll dem öppna som en självklarhet. Vilka fler orsaker ser du utifrån existerande förändringar i förutsättningar och tidsandor?

Jag låter detta femtonde coronabrev bli det sista med veckomässig regelbundenhet. Kanske återkommer jag med något, men det blir i så fall mer av ad hoc-karaktär.

Allt gott