Veckobrev 75 - Bodils corona-veckobrev

Jag har tagit semester och försjunkit i sommarens ljuva intighet. Fantastiskt! Återupptar veckobrevsskrivandet om kunskap fr o m 15 augusti.

Trots det kommer det sommaren igenom att landa ett veckobrev hos dig varje vecka – ett som är återanvänt från coronaperioden för 5 år sedan.

Hoppas tankarna i det kan inspirera dig att komma ihåg hur du själv tänkte under den perioden.

Bodils corona-veckobrev 14(15), den 17-24 juni, 2020

I dag har jag lyssnat på Anders Tegnells ”Sommar”. Vad gäller det coronarelaterade noterade jag bara två (mindre) överraskningar. Båda handlade om sådant som jag inte hört honom vara lika tydlig med tidigare:

Hela folkhälsan

Den ena handlade om hela folkhälsan. Folkhälsomyndigheten har ju uppdraget att värna just den totala folkhälsan. De ska med andra ord inte bara komma med rekommendationer utifrån det covid-19-relaterade i isolat utan väga in vad föreslagna åtgärder kan betyda för andra delar av folkhälsan. De har inte uppdraget att väga hälsa mot exempelvis ekonomi men väl att väga hälsa mot hälsa. Vad gör ensamheten med oss hälsomässigt, vad gör rädslan, vad gör uppbrotten från gemensamma rytmer? Hans emfas var starkast när han sa att det för Folkhälsomyndigheten varit självklart att inte stänga skolorna – betydelsen av en sådan åtgärd hade bara varit marginell ur coronaperspektiv men den hade haft en stor negativ, dvs hälsourholkande, betydelse för många barn.

Men han tog inte upp vad det betyder för hälsan nu att vi inte vet hur det blir till hösten och vintern och 2021 och 2022 och … Han och alla andra är visserligen tydliga med att ingen kan veta hur den här pandemin ska utveckla sig. Men jag hör aldrig någon fundera över de hälsomässiga konsekvenserna av denna osäkerhet. I stället gör man det snarast till ett åliggande för allmänheten att vi ska vara medvetna om att vi inte vet hur det kommer att gå. Punkt slut. Själv tänker jag att här ryms ett avgörande hälsoperspektiv som skulle behöva ventileras. Ens föreställningar om framtiden är ju i allra högsta grad närvarande redan NU eftersom tankarna och handlingarna inte är till för nuet (det är ju redan borta!) utan för just framtiden. Framtiden styr alltså nuet minst lika mycket som det förflutna gör. Framtiden kan fungera som en möjlighetsrymd och drivkraft och därmed till vitalisering och hälsa. Men blir vi itutade att framtiden är svart, talar den – på förhand – tillbaka till oss och påverkar oss genom att lägga en förlamningens slöja över nuet. Dvs bidrar bara till ett: ohälsa.

Helt grundläggande för kultur och samhälle är ju att vi visar varandra att vi tror på att framtiden alls finns. Och att vi dessutom berättar för varandra om våra planer (så att vi samtidigt stämmer av våra framtidsföreställningar). Inte för att planerna i sig är så viktiga, men för att planeringen har en livgivande effekt. Som han sa, Churchill, (och för den delen också Eisenhower): Plans are of little importance, but planning is essential. Så ta inte ifrån oss det genom att ständigt predika att det kan gå värre än illa med den här pandemin och nästa och …

Det internationella

Jag inledde mina coronabrev för 13 veckor sedan med att berätta hur vi (nästan) blev fast i USA när Trump abrupt stängde gränserna och hur vi sedan knappt kunde komma hem från Paris eftersom då också Danmark hunnit stänga sina gränser. Men jag hade faktiskt inte före Anders Tegnells Sommar-program funderat över hur denna plötslighet då slog mot de professionella. Enligt ATs framställning hade i princip hela den professionella epidemiologiska världen från januari och framåt haft en intensiv och livaktig internationell dialog i vilken de i allt väsentligt varit överens om hur de tänkte om covid-19 utifrån allt de visste om tidigare pandemier och smittspridningar och motmedel. När så plötsligt, nästan över en natt den 14/3 (matematikens dag, lätt att komma ihåg, p = 3,14), den stora Gränsstängningen sattes in, stod Sverige så gott som ensamt kvar med att hålla fast vid den långsiktighet i åtgärderna som åtminstone AT tidigare upplevt att ”alla” var överens om.

Nu är vi mitt i en brytning då Sverige får kritik (från nöjesfälten, t ex) för den 50-regel som de tidigare helkarantänsländerna hoppat över när de nu öppnat upp. En smitthärd tar fart på det ena stället, en annan på det andra. Summerat ökar fortfarande antalet nya fall per dag globalt sett. Att då gå från totalkarantän till att tillåta större folksamlingar verkar knappast rimligt. Fast jag kan förstås inte förneka att det hade varit mycket roligare att se Liverpool vinna engelska ligan under publikovationer på Anfield än vad det nu är med strömmen av matcher inför tomma läktare …