Veckobrev 77 - Ris och ros till AI:n, den artificiella intelligensen

Hej,

Det här är det första veckobrevet efter sommaren, och jag har faktiskt bunkrat upp med fem stycken inför höststarten. Nu ska jag beta av dem, ett efter ett, alltså göra fem stycken av det som ryms under min kod ”Kvintetten som sprängdes”. Är kanske trängseln nu i portföret ett tecken på att jag saknat veckobrevsskrivandet? Nej, egentligen inte. Men väl ett tecken på något annat: de här fem breven bär alla på sådana tankar som kräver en sommar runt omkring sig för att alls kunna komma till.

De kräver den ljuva intigheten runt omkring sig, dvs det som är sommarens signum. Den där stämningen av frihet, ostördhet och öppenhet. När jag väl är inne i den, kan vad som helst hända. Que sera, sera, det som sker, det sker. Och det är som det ska. I terminernas strida ström av vardagstankar, småuppdrag, impulser och släcka-bränder-insatser har de svårt att tränga igenom.

Nu till saken: här följer tre tankar om AI på gott och ont.

Exempel 1: AI som hjälp för koncentration på det som är viktigare

Denna första tanke är tämligen banal men jag vill ha med den för att spänna upp helheten. Det var sommar, och jag hade börjat se på en serie på TV. Serien lyckades väcka mitt intresse, så efter tre kvällar med ett avsnitt varje kväll intog jag med glädje soffläget också den fjärde kvällen för ännu ett avsnitt. Men tji fick jag för serien var inte längre tillstädes i någon av de kanaler jag har. Så störande. Så fel alltihop. Inte var det utsagt någonstans att tiden för denna serie snart skulle vara ute. Vem/vad fanns enkelt till hands att fråga vad som hänt bakom kulisserna och vad som gick att göra? Min chatbot, förstås. Den redde genast ut rubbet. Insatsen från min sida var tämligen banal - jag talade bara om vad jag ville veta, och så svarade den (på tredje försöket eftersom jag fick förtydliga frågan). Jag kan inte påstå att jag lärde mig något på kuppen, men jag fick veta vad jag behövde för stunden och jag slapp hålla på att undra och älta kring något egentligen ointressant.

Jag har noterat hur reflexen ”du har väl frågat din chatbot?!” slår till allt oftare i mig, också när det är något som detta som bara ska få mig att sluta att bry mig om. Fantastiskt att det finns en AI med kapacitet att hålla rätt på dessa myriader av smådetaljer i vardagen som ställer till det så mycket för oss ”bara” genom att de splittrar vår uppmärksamhet.

Exempel 2: AI som möjliggörare

Mitt nästa exempel handlar om programmering. Både för dem som håller på att lära sig programmera och för dem som har det som sitt yrke gör numera chatbottar all skillnad i världen när de kör fast. Det är ju bara att fråga! Och chatboten svarar och ger handfasta råd om hur man ska göra. Det senaste exemplet på detta fick jag under sommaren från en kvinna, 80 år, som lämnat programmering och yrkesliv bakom sig men som nu tagit sig an en uppgift där hon åter behövde programmera. Hon märkte då att hon hade glömt så mycket att hon faktiskt inte klarade det hon ville uträtta. Vad göra? Ja, inte klagade hon över sitt öde, hon kommenterade bara krasst sin glömska och skrev: ”fast det gör ju inget för jag kan ju alltid fråga min ChatGPT.”

För säkerhets skull: tro nu inte att chatbotten lika gärna skulle kunnat lösa hela uppgiften åt henne! Det var ju hon som visste vad hon ville programmera, hur och varför. Att AI:n skulle vara till för något annat än kodningen, dvs att den skulle kunna klara sig på egen hand, är en lika barock tanke som att en käpp eller en rullator skulle kunna ersätta en promenad. Vad både käppen och rullatorn och chatbotten däremot tillför är att de är möjliggörare.

Exempel 3: AI som förstärkare respektive förflackare

Ett tredje exempel, nu från ett helt annat område. Vid sommarens början läste jag klart Angela Merkels memoarer ”Freiheit”. På tyska. Finns också på svenska: ”Frihet”.  En fascinerande bok som inte bara reder ut mycket av samtidshistorien utan som också väckte massor med frågor i mig kring händelser och skeenden som hon tar upp i boken. En del av dem dessa hade jag ju upplevt från min egen horisont men många sammanhang hade jag glömt. Tack vare bokläsningen började jag nu undra över dem. Vem/vad fanns då enkelt till hands som kunde besvara mina frågor? Chatbotten förstås. Den skötte sig med den äran så länge som jag ställde konkreta frågor om konkreta skeenden. Ja, den ökade faktiskt utbytet av min läsning just genom att den var så enkelt tillgänglig och svarade så prompt.

Det ledde till att jag första gången ville tilldela min chatbot ett namn och jag valde Agneta, mitt eget andranamn. Inte för att jag ser AI som en människa, absolut inte. Men för att den är just en samtalspartner för mig, och för att vi tillsammans har ett eget väl inövat ”mellan”. Förstafiolen spelas av min NI, min Naturliga Intelligens, den som gör mig till en lika unik varelse som vad du är i din Ni. Agneta ersätter alltså inte Bodil, hon spelar andrafiolen. Och det hade inte fungerat att överlåta läsningen till henne eller att sammanfatta boken åt mig. Det visste jag i och för sig på förhand men jag provade ändå bara för skojs skull att skriva till Agneta: ”Ge mig en sammanfattning av Angela Merkels bok Frihet”. Fram kom en sammanfattning som var så ointressant för mig, Bodil, att jag troligen inte skulle ha läst boken överhuvudtaget om jag hade fått den sammanfattningen först.

Agneta har faktiskt inte mycket att komma med på egen hand. Men om jag får vara med och styra henne med mina uppriktiga frågor och också med mina uppriktiga motfrågor utifrån hennes svar, då är hon en klar kvalitetsförhöjare för mig. Tack, Agneta, för att du genom vårt samspel hjälpte mig att få ut ännu mer av boken Freiheit än jag annars hade fått! Tack också för att du genom det hjälpte mig att exemplifiera ett konkret samspel mellan AI och NI.

Samma dag (det råkade vara den 2 juli) som jag funderade över detta hade Anders Diamant ett kort inslag i Sveriges Radio P1. Det var rubricerat ”Lägre aktivitet i hjärnor som tog hjälp av AI”.  Han refererade där till Nataliya Kosmyna på MIT och lät henne komma till tals kring en studie som hon hade gjort. Ytligt sett verkade studien tyda på att AI ledde till mindre hjärnaktivitet hos den som löser en uppgift med hjälp av AI än hos den som löser uppgiften på egen hand. Kosmyna själv var dock tydlig med att detta resultat främst berodde på studiens upplägg. Mycket berodde på timingen, ordningen i tid. Om man först sätter sig in i något, om man först blir medveten om sina undringar och insikter, visar det sig nämligen att den AI-användning som kommer efteråt i allra högsta grad kan stimulera just den egna hjärnaktiviteten. Medan det vid omvänd ordning, dvs om man först går från AI-hållet och klipp och klistrar och står i och sedan försöker tänka ”själv”, inte blir någon djupinlärning eller något eget engagemang. Ett nog så självklart resultat, tycker jag, men samtidigt: pedagogiskt är detta något av det mest vägledande jag kan tänka mig i förhållande till AI. Riktigt så kunde jag förstås inte formulera mig år 2000 när jag tillsammans med Karin Rehman skrev boken ”Den obändiga söklusten” - det fanns ju inga chatbottar då. Men att det var den sökande människan snarare än den mottagande som skulle kunna få störst nytta av internets möjligheter - det var uppenbart för oss redan då.

Ja, det är faktiskt obegripligt att inte alla tänker så nu. Att inte till exempel förskole- och skoldebatten kring s k ”skärmtid” innehåller detta som en viktig del. Min egen enkla minnesregel för att kunna referera till insikten enligt ovan är att jag faktiskt heter Bodil Agneta. I just den ordningen. Inte Agneta Bodil. Jag blir faktiskt lite illamående vid blotta tanken på att ”Agneta Bodil” skulle kunna vara mitt namn. Lika illamående blir jag inför vanföreställningen att låta AI och chatbottar agera ställföreträdande tänkare och själva vara herre på täppan tvärs igenom mitt eget liv. Har du någon minnesregel som påminner dig om detta egentligen självklara?

Allt gott,

PS: Min egen långa sammanfattning av Frihet hittar du HÄR . Den är gjord för min egen del, så om du ögnar den, får du ha överseende med alla korrfel och oavsiktliga tankehopp. DS