Veckobrev 74 - Bodils corona-veckobrev

Jag har tagit semester och försjunkit i sommarens ljuva intighet. Fantastiskt! Återupptar veckobrevsskrivandet om kunskap fr o m 15 augusti.

Trots det kommer det sommaren igenom att landa ett veckobrev hos dig varje vecka – ett som är återanvänt från coronaperioden för 5 år sedan.

Hoppas tankarna i det kan inspirera dig att komma ihåg hur du själv tänkte under den perioden.

Bodils corona-veckobrev 13(15), den 10-16 juni, 2020

Så är vi då inne i midsommarveckan, och det är som om yttringarna av coronakrampen börjat lägga sig. Tecknen är många:

• Borta är reserestriktionen typ åk-inte-längre-än-några-timmar-hemifrån.

• E6:an till Göteborg är åter en enda rad av långtradare.

• Parkeringsplatsen på ”mitt” inköpsfavoritställe i Södra Sandby är åter överfylld med bilar.

• De dagliga presskonferenserna med de lika dagliga dödsnoteringarna, alltid ”fel” av någon anledning (uteblivna alternativt ackumulerade inrapporteringar), är inte längre dagliga utan två i veckan.

• Det politiska käbblet är tillbaka, åtminstone i Sverige.

• Trump har fått det allt svårare – nu vill inte ens militären lyda honom längre och ställer inte upp på att vända sig mot demonstrerande amerikaner på hemmaplan

Men inget av detta gör det självklart vilka tankestrukturer som kommer att ta över när vi successivt frigör oss från den bedövande covid19-dominansen. Vi kommer förstås att i bakhuvudet undra över var coronaviruset över”vintrar” och hur dess framtida vågor kommer att påverka oss medicinskt. Men här och nu undrar jag mest över hur vi kommer att tänka och känna och handla om några månader mentalt, socialt och ekonomiskt.

Vad med rädslorna för närkontakter?

Själv skulle jag inte bli förvånad om handhälsningen återvänder men kanske inte det ständiga kramandet. Ta i hand har vi ju gjort i eviga tider, men det ständiga kramandet mellan (nästan) okända individer är något relativt nytt. Det har ju bara ett decennium eller två på nacken.

Det enda jag är säker på för egen del är det där med nötskålen, jfr brev nr 12.

Vad med renässansen för det nationella?

Ja, fram trädde Nationen med stort ”N”. De flesta stängde sina gränser gentemot andra nationer; somliga stängde också av områden inom nationen. Vi skulle alla akta oss för det främmande – helst bara umgås inom familjen och absolut inte träffas internationellt. Inte bara FN och EU hamnade i bakvattnet – det gjorde också delar av det regionala och det kommunala.

I efterdyningarna till covid-19-våg-1 har nationaliseringsropen duggat tätt. En inte alltför vild gissning är att coronakommissionen kommer att hantera frågor om hur den nationella nivån ibland kanske vore bättre än den regionala eller kommunala.

Vad med ålderismen?

Det må ha varit aldrig så välment men en av många effekter av Stora Allfaran kring 70+:are är att vi nu ännu mer än tidigare buntats ihop till en anonym, skyddsvärd och maktlös massa utan förmåga att ta hand om sig själv. Det blir intressant att se om och hur detta kommer att luckras upp. Kommer exempelvis coronakommissionen att granska vad det fanns för evidensbaserade skäl till utestängandet/innestängandet av friska 70+:are?

Vad med tekniken?

Jag vill ge ett fullständigt fantastiskt överbetyg till informationsteknologin och dess tålighet. Den har bestått ett mästarprov och inte kraschat ihop en enda gång under pandemiperioden, trots den minst sagt plötsliga påfrestningen och överutnyttjandet utan förvarning. Visa mig vilken annan teknologi som skulle klarat denna uppskalning utan en massa strul! Många kommer att förändra sina vanor tack vare detta.

Vad med ekonomin?

Det är lika intressant som utmanande som tragiskt att se hur inflätade ekonomiska effekter är i varandra. De direkta är de lättaste att registrera, som t ex att underleverantörer som inte levererar omöjliggör också huvudföretagens arbete. Eller att stopp i en av de många råvarukedjorna kan få hela verksamheter att stanna. Men få hade väl tänkt på hur mycket som påverkas av om fler börjar jobba hemifrån: transporter, lunchställen, …? Om vi slutar gå och klippa oss och slutar gå på gym?? Om vi slutar gå till vården av rädsla för smitta??? Om kulturutövandet stannar upp, både det på gräsrotsnivå och det professionella???? Om föreningslivet stryps????? Och skolorna stängs?????? Och – på den globala nivån – om ekonomin tvärstoppar också i u-länder och resulterar i svält ”bara” genom att vi stängt gränserna???????

Sambanden mellan det mellanmänskliga och det ekonomiska är så starka och så inflätade i varandra. Tvärstoppet fick sina effekter. Men nu är det något helt annat som ska till för en modifierad omstart. Undrar hur länge vi kommer att komma ihåg hur det under coronakrisen var den s k ”tärande sektorn”, den där människor arbetar direkt med och för andra människor, som stod sig bäst, medan den påstått ”närande sektorn” skulle gått under om den inte fått så omfattande statligt stöd?

Länder kommer att kunna återvinna sina ekonomiska balanser i absoluta och relativa termer – det har de gjort förut. Skillnaden gentemot krig är att den materiella förödelsen är i det närmaste obefintlig och att vi dessbättre är ungefär lika många efter coronan som före som kan hjälpas åt med att bygga upp inte bara den egna tillvaron utan också den gemensamma.