Veckobrev 124. Funderingar i AI:eran över NI (Naturlig intelligens) och känslor
I senaste podden samtalade Jonas Fagersson och jag om hur det är lätt att missa känslornas betydelse när man alltför renodlat koncentrerar sig på samspelet mellan NI och AI. Vi människor är ju synnerligen känslodrivna. För oss är det ofta känslorna som föregår tankarna. AI:n, däremot, är helt och hållet en artefakt, något av människan skapat, en maskin om du så vill. Helt utan känslor.
Här vill jag göra ett tillägg till det vi tar upp i podden: det hade inte ens räckt med att lägga till känslor hos AI:n för att göra den till en mer människolik artefakt. Det skulle också krävts en sträng inuti AI:n mellan dess tankar och nyvunna känslor så att den obehindrat och omärkligt hade kunnat ta sig mellan dessa båda. Så som vi människor gör, integrerat, omedvetet, omärkligt. En förmåga som är oundgänglig för det mänskliga. Den självförståelsen har suttit djupt inne. Så bra då att AI:ns tillkomst nu tvingar fram den.
Historiskt: det tog en väldig tid innan människan ens trodde att små människor, dvs spädbarn, kunde känna smärta. För 50 år sedan opererade man fortfarande nyfödda utan smärtlindring. Också för andra delar av känslolivet än just smärtan var vetenskapen förvånansvärt kallsinnig. Så var t ex anknytning mellan nyfödda och föräldrar något man främst varnade för. När jag själv var liten predikade tidsandan att föräldrar skulle akta sig för att ”skämma bort” sina spädbarn.
Illustration: Robert Nyberg
I dag ses en baby i högsta grad som en kännande människa i behov att bemötas med positiva känslor. Därifrån var det inte långt till steget att också tänka på djur och växter som kännande varelser. Numera tilltror vi dem förmågan att känna just smärta. Gissningsvis kommer vi efterhand att tilltro dem också andra känslor.
Men kan också djur och växter sägas ha en NI, en Naturlig Intelligens? Ja, säger jag. Mitt allra första veckobrev här, 12 december 2023, hade just rubriken Mänsklig kunskap. Där skrev jag om att vi behöver vara ödmjuka inför att det som vi kallar för ”kunskap” är just mänsklig kunskap. Det och bara det. Jag minns hur jag skrev att till exempel domherrarna (som jag såg utanför fönstret) förstås har sin kunskap. Nu tänker jag att det bakom domherrekunskapen och användningen av denna rimligen också ligger en sorts domherre-NI.
Vad är då mer naturligt med en domherre-NI än med den intelligens som AI:n besitter? Jo, att domherrens är organisk i sitt tidsförlopp. Och att dess kunskap växer till genom erfarenhet, ständig övning och kroppsligt engagemang i världen.
Ett stort tack till AI:n för att den genom sin blotta existens fått mig att begrunda att NI:n (till skillnad från AI:n) vilar både på det kroppsliga och det tidsmässiga.
Allt gott
Bodil
