Veckobrev 123. Hitom läskrisen - och bortom den!
Läskrisen är ett allvarligt tecken på att något är fel. Böcker kan inte få hamna i tillvarons periferi – därtill är de för viktiga för både tänkande och kunskaper. Resultatet i senaste Pisaundersökningen visar nu hur läsförståelsen hos unga människor ytterligare gått ner. Vilket inte bara har en instrumentell betydelse - det innebär också att både tankeförmågor och kunskaper urholkas.
Tankar Tar Tid, TTT. Utöver tid kräver nämligen tankar också koncentration. Men tankens olidliga lätthet gör att tankar bara alltför lätt fladdrar bort innan man hunnit få fatt på dem på riktigt. För att hålla fast tankar måste man ge dem en hemmahörighet, en anknytning.
Böcker hör till de allra bästa hjälpmedlen för tankars fotfästen och sammanhang. Böcker är nämligen så fantastiska tankeledare – det är lika inbyggt i dem som att en ledstång faktiskt är en hand-ledare, en fixstjärna en riktningsgivare och en vandringsstav en balansgivare.
Ett streck i kanten på sidan 58 i boken eller en egen krumelur vid rubriken på kapitel 9 kan räcka. För all framtid finns det sedan en knytning mellan något /några av bokens manifesta ord och en personlig tankekedja inuti dig. Genom dina markeringar har din association fått en plats. I själva boken. Tanken fladdrar inte längre – den är där. Du kan återvända till den hur många gånger som helst och till sist kan boken faktiskt ha spelat ut sin roll. Du behöver den inte längre när du har internaliserat kopplingen i ditt tänkande. Men på vägen dit var den oundgänglig.
Medicinskt vet man att varken hjärtflimmer eller hjärtfladder är något bra utan kräver kirurgiska ingrepp eller läkemedel. Människan mår inte heller bra av hjärnflimmer eller hjärnfladder. I vår stressade tidsanda är det därför många som söker hjälp i mindfulnessövningar, meditationer, skogsbadande, med mera. Även körsång och orkesterspel, handarbete, hantverk eller eget musicerande har motsvarande koncentrerande effekt. Det viktiga är att man hittar något där man fullt ut kan vara både närvarande och härvarande.
Bokläsning har därvidlag haft en särställning. Först och främst för den läsare som unnar sig att oberoende av yttre omständigheter gå in i bokens verklighet och stanna där ett tag utan att mångsyssla och utan hjärnans flimmer och fladder. Bokens verklighet kan vara aldrig så energigivande men utan att man själv har något som helst ansvar för skeendet. Fantastiskt! Vill man sedan dessutom dela med sig av sina läsupplevelser kan man ju vara oöverträffat tydlig i sin samtalsinvit: ”vad tänkte du om det han skrev på sidan 167? Själv undrade jag …”
Nu avstår jag från att med ännu fler ord sjunga läsandet lov. Egentligen vill jag bara komma med en uppmaning: ”Låt oss för allt i världen hjälpas åt att råda bot på läskrisen!” Den är inte människovärdig. Därför är det allt annat än OK att låta bli att lotsa unga människor in i det fullständigt unika med bokläsning!
Allt gott
Bodil
