Veckobrev 117. Valkompasser, forskning och politik
Hej,
Alla mina veckobrev, så också detta, handlar om kunskap. Kunskapen i sig och kunskapen i sina olika sammanhang. I just detta veckobrev blir det kunskap och demokrati som jag tar upp, och jag gör det dels utifrån några valkompasser, dels utifrån ett DN Debatt-inlägg i veckan. I båda fallen har jag hakat upp mig på hur en instrumentalisering av en viktig fråga kan få oss att alldeles missa frågans själva innebörd.
Om valkompasserna: Jag vet vilket parti jag ska rösta på i höst. Lite på skoj fyllde jag ändå i en valkompass. Och fick ett helt annat utfall än det jag förväntade mig, dvs kompassnålen pekade på andra partier än det som jag vill ställa mig bakom. Av pur nyfikenhet fyllde jag i ytterligare en valkompass. Men inte hjälpte det – nu pekade kompassnålen varken på mitt förstahandsval eller på den första valkompassens rekommendationer. Envis som jag är provade jag sedan också en tredje valkompass innan jag gav upp.
Tro nu inte att detta var bortkastad tid – jag lärde mig faktiskt något på kuppen: de valkompasser som jag gett mig på hade varit sakfrågebaserade. De hade alltså berört enskilda områden som ekonomi, försvar, klimat, kultur, migration, rättspolitik, skola, vård och omsorg var för sig. De hade med andra ord varit styckifierade.
Den underförstådda förutsättningen hade varit att om jag bara kryssade för mina preferenser i enskilda frågor inom enskilda områden, så skulle sedan dessa mina val kunna matchas mot de politiska partiernas och genom en för mig dold algoritm avgöra var jag helhetsmässigt hörde hemma politiskt. Det fungerade uppenbarligen inte.
Vad jag skulle behövt i stället för de enskilda sakfråge-frågorna hade varit helhets-valkompasser som hade matchat mig mot värderingar och ideologier hos olika partier samtidigt som det vägts in vilka politikområden som partiet i fråga sätter högst. En fullt möjlig uppgift, alltså, i dagens AI-fierade värld.
Undrar du varför jag menar att helhetsvals-kompasser skulle gett ett mer relevant utslag? Jo, för att val handlar om ett ställningstagande inför nästa mandatperiod. Under den kommer politiken att ha att ta ställning till en mängd nya sakfrågor inför vilka partierna inte har någon förhandsprofilering. Men helhetsmässigt kommer ändå respektive partis sammanhangsföreställningar, dvs deras föreställningar om hur saker och ting hänger samman, att bli det som slår igenom. Och därmed också bli det som kommer att påverka framtiden, vilket inte är fallet med instrumentalisering och snuttifiering av sådant som redan varit.
Om DN-Debattinlägget: Tankarna enligt ovan kring valkompassers uppbyggnad hade ännu inte lagt sig när jag läste DN Debatt i tisdags den 9 juni. Rubriken löd ”Båda sidor har fel när forskare och politiker träter”. Den var underskriven av tre ekonomer. Ännu ett inlägg, tänkte jag, som vill få oss att tro att inget egentligen går att veta. Det är faktiskt en förlamande inställning. Hur ska man då alls kunna leva?
Under alla omständigheter läste jag artikeln. Och jag kan erkänna att jag kände mig tämligen främmande inför deras sätt att resonera kring kunskap och demokrati. Är det kanske så man ska tänka och uttrycka sig om man har sin bas inom just ekonomisk forskning? Jag vet inte.
Men jag vet att det tog emot extra mycket när jag kom till deras utsaga att ”Demokrati bygger på politisk konkurrens”. Det kallar jag en äkta instrumentalisering. Demokrati är ju något vida utöver konkurrens, valrörelser och valresultat. Djupast handlar demokrati om vad vi vill och kan hjälpas åt med. Och hur vi kan göra detta på bästa sätt så att vi som medborgare kan leva bättre tillsammans.
Illustration av Robert Nyberg
Kunskapens roll inuti demokratin är att via beslutsunderlag göra saker och ting tydligare och bättre resonerbara. Kunskap är garanterat ingen åsikt och ska inte heller så vara. Men med kunskap som underlag för demokratiska processer kan man åstadkomma något som blir mer mellanmänskligt, bättre genomarbetat och mer hållbart än det annars skulle varit. Visst är väl det fantastiskt?
Allt gott
Bodil
