Veckobrev 118. Ideal och manifest

Hej,

Det drar ihop sig till sommaravslutning. Då får man lov att bli lite högstämd. Så som Harry Martinson var när han skrev:

Var finns klartexten,
det är den jag söker.
Den som stämmer
men ändå ger sång.

Själv har jag varit med om många skol-/universitetsavslutningar: alla mina egna i folkskolan, realskolan och gymnasiet, alla mina tre barns och därtill alla terminsavslutningar inför sommarferierna under 46 års universitetsanställning. Hur kom det sig förresten att jag stannade i universitetsvärlden så länge?

Skälet var och är följande: Universitet har haft och har många olika sidor, goda och mindre goda, ibland rentav kontraproduktiva. Det finns en alldeles speciell inställning till kunskap som kommer fram när ett universitet visar sina bästa sidor. Och den inställningen skapar en speciell samvaro och gemenskap utifrån att alla så gärna vill veta. Ibland kan det övergå till en besatthet. Men grundstämningen är en ömsesidig respekt och en mångfald av möjligheter. Det är då helt OK att tänka olika. Ja, man vill ändå varandras väl, ja, till och med varandras framgång.  I lärandet, tänkandet, forskningen och livet. Det myllrar. Livet leker. Och det gynnar också forskningen och utbildningen.

I en sådan vardag provas idéer mot varandra. Kedjor med argument värderas utifrån länkarnas kvalitet. Om någon länk inte längre håller, dvs om kedjan bryts, får man acceptera att man hade hamnat fel, dvs på ett stickspår eller i en återvändsgränd. Men fram till dess fanns den egna tankekedjan med bland alla de många hypoteser/ föreställningar som förtjänade att provas parallellt.

Illustration av Robert Nyberg

Detta ideala universitet kan vara en god förebild för samhället i övrigt, för det kan främja samspelet mellan människor och tankesätt varhelst det slår rot. Så att det blir mer livgivande och konvivialt. Men det är vi inte i närheten av för närvarande för alldeles för mycket av vår ork går fortfarande åt till att hantera sviterna av härjningarna efter anti-idealet Trump.

Det som försvann med honom var nämligen inte bara kunskapen. Det var även möjligheten att ha olika uppfattningar. Han införde en doktrin som gick ut på att det var the Trump way som fanns. Det obefintliga alternativet skulle kunna betecknas no way. Ett sådant samhälle gagnar ingen. Oerhört mycket krymptes, förvanskades eller utplånades när den ensidigheten och enfalden fick råda år efter år. För det var inte bara det att hans idéer var och är så verklighetsfrämmande. Det ställde också till med så mycket att de lanserades som just ovedersägliga. Kunskapens sanna natur är att den ska vara i rörelse och att det ska vara högt till tak.

Nu över till kunskapsmanifestet. Det kan verka barockt att avsluta det här veckobrevet (och ”läsåret”) med något som låser fast när brevet i övrigt handlat om rörelse och myller som kunskapsprocessens sanna natur. Men det länkade kunskapsmanifestet är inget försök att låsa fast kunskapen i sig. Det handlar om kunskapens värden. Och dessa är just så eviga som bara värden kan vara.

Jag blir väldigt glad om du går in på kunskapsmanifestet, läser dess sju paragrafer, bockar för vilka du ställer dig bakom och avslutar med att (om du så vill) skriva under dokumentet.

Glad sommar på dig – vi hörs fram på höstkanten!

Bodil