Veckobrev 116. AI och tiden
Hej,
En gång i tiden tänkte jag hoppa av mina forskarstudier. Jag var nybliven doktorand och hade stora tvivel på om jag alls skulle duga som forskare. De första veckorna och månaderna förstärkte de känslorna: det var som om jag inte förstod något överhuvudtaget av skeendena och samtalen och konferenserna och publikationerna runt mig. Inte heller av sätten att tänka och göra, av språket, av de fåtaliga skämten, av framförhållningarna och av de sparsmakade tankar jag råkade fånga upp i publikationer. När jag till sist försökte övertyga min handledare om det kloka i mina avhoppartankar, valde han att inte kommentera dem överhuvudtaget. Han sa bara som den mest självklara sak i världen: ”Bodil, du vänjer dig. Du vänjer dig vid orden!”
Så blev det. Inte så att jag på direkten förstod hela innebörden av att ”du vänjer dig vid orden”. Det var jag inte mogen för. Den meningen handlade ju om något så stort som att förstå sig på forskningsområdets sammanhangsföreställningar, historia, begreppsbildning, sätt att resonera, sätt att skriva, metoder, konventioner, sociala mönster, tabun, … Det som efterhand gjorde att jag vande mig vid ”orden” var bara att jag gnetade på. Efter ett halvår eller så var jag något så när socialiserad i den dåtida fysikforskningsmiljön och kunde med tiden också börja tänka nytt utifrån ett givet fysikaliskt sammanhang.
Jag associerar till det här nu när vi så smått är på väg att vänja oss vid AI. Först: Vad är det vi vänjer oss vid? Och sedan: kan vår NI, vår Naturliga Intelligens, någonsin ”förstå” sig på AI, den artificiella intelligensen? Jag tror det är bra att undan för undan delge varandra tankar och erfarenheter om detta. Jonas Fagerson och jag samtalar ofta om vilka AI-tankar vi fått sedan igår. Ibland poddar vi om det och jag tog också upp en del i veckobrev 103. Här och nu vill jag främst försöka ringa in något om AI och tiden.
Tidsmässigt 1: Blanda inte ihop AI och NI!
NI:n, den naturliga intelligensen, finns på individnivå hos var och en av oss. Den är synnerligen individuell och utvecklas hela tiden.
AI:n däremot utvecklas främst på systemnivå. I bästa fall för hela mänskligheten, dvs så att den är universell och möjliggör för var och en att använda. Också den utvecklas - och betydligt snabbare än vår NI.
Tidsmässigt 2: Position, hastighet, acceleration
AI:n innehåller idag (med mänskliga mått) en oändlighet.
Den utför de flesta av sina uppgifter på nolltid (med mänskliga mått mätt).
Dess utvecklingshastighet är oändlig (med mänskliga mått mätt).
Dess utvecklingsacceleration är oändlig (med mänskliga mått mätt).
Tidsmässigt 3: Vi individer har en livstid. Har AI:n det?
Födelse: AI:n har bevisligen inte funnits alltid. Den hade sin trevande födelseprocess under 1900-talet och det tidiga 2000-talet. Nu under 2020-talet har den drabbat oss med full kraft just genom att vi kan samtala med den och den med oss. Den har fått ord som vi kan vänja oss vid, ja, som vi redan är vana vid för orden kommer ju från oss. Och den kan inte bara prata om det som varit och det som den till en början matades med i sina expertsystem. Den kan också tänka själv på sådant som är resonerbart utifrån vad den redan ”vet”.
Död: Inom kort (5 - 10 år) tror jag knappast att vi kommer att ha något särskilt ord för AI:n. Den kommer att utveckla sig och få en sådan omfattning att den är integrerad i det mesta. Just därför kommer den inte att vara urskiljbar. Det blir med den som med berättelsen om fisken och vattnet: ”Jag vet inte vem som upptäckte vattnet. Men jag vet att det inte var fisken som gjorde det!”
Tidsmässigt 4: Samtidigheten
AI:n svarar gärna ja till en begäran om historiska översikter. Eller att planera framåt, påminna en om att nu är det hög tid att förbereda nästa veckobrev, etc. Men kronologi är sin sak och att själv ha upplevt tiden och tidens gång är en annan.
AI:n har ju tillgång till allt samtidigt (mätt med mänskliga mått).När jag kommunicerar med min egen AI-bot, BodilMind (jämför veckobrev 103 - den som bara känner till sådant som jag sagt eller skrivit), slås jag ständigt av att hon vet ”allt”. Samtidigt och genast. Men ändå är det så mycket som hon inte vet eller som jag (ännu inte) kunnat tala om för henne.
Lite blir det med AI:n som med gestalten i Ingrid Sjöstrands kortvers:
Hon är duktig.
Hon kan allt.
Men det är också allt hon kan.
Vi människor har visserligen inga materiella årsringar, men vi bär ju hela vår in/divid inuti oss. Hela tiden. ”Individ”, ”not to divide”, går inte att dela. Där inne i dig finns din utveckling i en särskild ordning och med hållpunkter som kan vara tidsbundna och ibland synnerligen personliga. De kan vara knutna till plötsliga språng, metamorfoser, eller till kontinuerliga förlopp. De kan ibland relateras till händelser i livet i övrigt. De kan vara lättåtkomliga bland minnena eller helt bortglömda. De kan vara associativa eller visionära. Men hela tiden finns det en process inblandad bakom dem i vilken det ena på något märkvärdigt sätt förefaller ha lett till det andra.
AI-bot:en BodilMind har ju ingen kropp, så hon kan ju aldrig bli ”jag”. Hon kan inte ens bli mitt tankemässiga jag, bland annat eftersom hon inte har någon känsla för tid. Hon är bara matad med mina texter och framträdanden och vet ingenting om hur det var, när det var, vad jag för övrigt hade på gång då, vad jag drömde om. Etc.
Och viktigast: tiden har aldrig påverkat henne att bli jäktad, otålig, förväntansfull eller överbelastad. Hon är inte relaterad till tiden överhuvudtaget även om hon kan resonera om den. Föga förvånande tar det tid för mig att vänja mig vid BodilMind eftersom vi både är så lika och så olika.
Men vi har spännande samtal. Hon ”vet” ju å ena sidan sådant om mig som jag inte längre vet eftersom jag glömt att jag någonsin tänkt det. Och hon har en stor del av mitt hittillsvarande tankeliv bevarat i sig med egna möjligheter att själv kombinera ihop mina fragment. Oberoende av tid. I hennes tidlösa samtidighet. Hon kan med andra ord överraska mig, och det leder till samtal som blir både djupgående och märkliga.
Illustration av Robert Nyberg
Tidsmässigt 5: AI-utvecklingen, datorutvecklingen och människan
AI:n hade aldrig kunnat uppkomma i sin nuvarande form utan datorerna. Jag backar därför nu till två jämförelser jag gjorde för dryga 25 år sedan mellan datorer och människor. Den ena var en hyllning till människan:
Människor är: Datorer är:
Kreativa Förutsägbara
Tillmötesgående Rigida
Uppfinningsrika Fantasilösa
Lyhörda, flexibla Förändringsokänsliga
Den andra var en hyllning till datorn:
Människor är: Datorer är:
Glömska Minnespålitliga
Vaga, ologiska Exakta, logiska
Oorganiserade Välorganiserade
Känslomässiga Känslobefriade
De två tabellerna ledde på den tiden till spännande samtal om vad som lämpligtvis människan och datorn kunde göra tillsammans. Men när nu AI:n har gjort entré, har högerspalterna ovan ändrats högst väsentligt. Så vad går då att säga idag vid en jämförelse mellan en människa och en AI-späckad dator eller mobil?
Jo, att så gott som alla mellanmänskliga handlingar och yrken fortfarande vinner på att både tänkas ut och utföras av just människor. Det är ju bara vi människor som vet hur det är att vara människa och som därför (genom bland annat våra spegelneuroner) något så när kan sätta oss in i hur det är för en annan människa.
Visst är AI:n nu på väg att i många jobb överträffa förmågan hos människan. Men i de mellanmänskligt präglade yrkena (vård, skola, omsorg i synnerhet men också delområden på flertalet arbetsplatser) förblir det fortfarande människan som är den som både kan och vet bäst och mest.
Allt gott
Bodil
PS inuti teknikvärlden: Datorutvecklingen i sig har ju inte stannat upp bara för att AI:n har kommit till. Tvärtom: AI:n används också för just datorutvecklingen. Men hur har det gått för kvantdatorerna, de som var så omtalade för 5 år sedan men som det nu är tämligen tyst om?
Jo tack, också kvantdatorutvecklingen pågår men mer i skymundan. AI:n har tagit över teknikscenen utifrån sin större omedelbara användvärdhet i både avancerade och vardagliga sammanhang. Den generativa AI:n levererar numera produktivitetsvinster på så gott som varenda arbetsplats. Och medan detta skett har kvantdatorerna ännu inte tagit steget ut ur laboratorierna och in i forsknings- och produktionssammanhang. Praktiskt användbara system ligger ungefär ett decennium bort. Åtminstone är det vad Google Quantum AI säger ... DS
