Veckobrev 114. Mästarnas Mästare
Hej,
För att vara en bra lärare behöver man åtminstone på vissa områden själv vara väldigt bra på att just lära sig. Så att man vet hur det kan kännas att lära sig, vet vad kunskapen kan göra med en och vad man själv kan göra med den. Vet hur suget efter att lära mer kan få en att bli en ”lärmästare”. Då är chansen stor att man också kan backa upp andra i deras mångfasetterade lärande. Och också bidra till lärvänliga miljöer och atmosfärer och medverka till en konvivialitet till gagn för lärandet (jämför veckobrev 110).
I går mötte jag Ystads rektorer (grundskola och förskola) i akt och mening att inviga dem i ”FactUp!” och ”Kom igen, Sverige!” och samtidigt inspirera dem till funderingar över hur de använder sin tid som skolledare. Vid första ögonkontakten med dem slog det ner som en blixt i mig: ”nu är det ju Mästarnas Mästare jag står framför”. För ser man lärare som lärmästare, måste ju deras ledare vara ännu mer mästerliga, det vill säga de måste vara mästare i kvadrat.Glad som en lärka blev jag både över den tanken och över det samspel vi fick med varandra efterhand. Först på hemvägen började det komma fram lite undringar i mig. Ja, till och med något av eftertankens kranka blekhet:
Hur ser egentligen deras arbetssituation ut? Vilka möjligheter har de för sin mästarnas-mästares-förmåga i vardagen? Äts kanske tiden upp av alla rapporteringsplikter till höger och vänster, alla brandkårsutryckningar som krävs, alla ekonomi- och juridiköverväganden som ska göras, all elevdemokrati som ska utövas, alla elevärenden som ska skötas, alla föräldrar som kräver att få träffa just rektorn? Hamnar därtill alltför mycket på rektorsbordet utifrån ovanan att delegera uppåt?
Har du inte läst artikeln ”Who has got the monkey?” från Harvard Business School 1974 så leta rätt på den och läs den (på svenska: ”Vem har apan?”). Under min egen tid som ledare hade jag en ovärderlig nytta av just den apan som en metafor: jag kunde känna hur hennes klor satte sig i axeln på mig så snart jag var på väg att acceptera att ta mig an ett problem som faktiskt inte var mitt utan en av mina medarbetares. Oftast hjälpte mig just den upplevda smärtan från apklorna att hålla emot. Ändå minns jag hur jag en gång var så trött och så överlupen av apor att jag halvt på allvar, halvt på skämt på ett institutionsstyrelsesammanträde sa att ”visst måste väl ändå också professorer ha rätt att forska, åtminstone på fredagseftermiddagar?!” Det återupplevda tillkortakommandet får mig att tro att det också kan finnas rektorer som vid dagens eller veckans slut våndas inför att de flesta delärenden visserligen gått att hantera. Men att det skett till priset att de inte kunnat ägna sig åt sitt kärnuppdrag: samspelet mellan elever och lärare för bästa möjliga resultat av lärsituationerna.
Det är ju faktiskt tjänstefel att misslyckas med att sköta sitt kärnuppdrag, och det är en dålig ursäkt att pålagor av New Public Management-karaktär kan kännas så hotfulla att de tillskansar sig initiativföreträde. Om det ändå blir så, beror det inte på att rektorer i Ystad eller annorstädes missat att kärnuppdraget handlar om elevernas lärande och kunskaper. Det handlar ”bara” om att också en Mästarnas Mästare kan behöva en rejäl uppbackning på systemnivån och från rektorskollegor för att hen ska kunna hålla emot allt det distraherande.
När jag tänker tillbaka på utfallet av det tids-quizz som inledde Ystads-rektorsdagen inser jag att de faktiskt har en sådan uppbackning. Detönskar jag varenda rektor för det kan få så genuint positiva effekter på barnen och tonåringarna och därmed på både nutid och framtid.
Allt gott
Bodil
