Veckobrev 104 - (8/10). Men barnen, då?

Detta är den åttonde utkristalliserade lärdomen ur den 10-lista av lärdomar från det första kvartsseklet på 2000-talet som jag flaggade för i Veckobrev 95 och 96.

”Jag ska lära dig allt jag kan!” jublade Baloo till Mowgli i Djungelboken. Många är också de föräldrar, släktingar, lärare och övriga vuxna som känner så inför barn. Vi vill dem ju så väl och all denna omtanke stannar garanterat inte bara vid att du måste ”akta dig” så att inget farligt händer dig utan handlar också om att hjälpa till så att du ”faktar dig”, ”saktar dig”, ”vaktar dig”,…  

Allt detta omhuldande till trots var det som om vuxenvärlden var blind för hur barnen skulle påverkas av de två omvälvande företeelser som gjorde sina entréer ungefär samtidigt. Den ena var kunskapsrelativismen/-fladdret/-föraktet och att det genom dessa blev viktigare att ha en åsikt än att veta. Den andra var mobilen. Tillsammans vände de under perioden 2000-2025 upp och ner på många av de viktigaste förutsättningarna för barn att bygga upp sin Naturliga Intelligens.

En kulturströmning som kunskapsrelativismen eller ett teknikgenombrott som informationsteknologin påverkar olika generationer på olika sätt. Barn är inte små vuxna. Barn är barn - med barns hjärnor och barns behov, förmågor och oförmågor. De kan lära sig en oändlig massa detaljer på (för vuxna) ofattbart kort tid, men de behöver vuxna till att reda ut sammanhangen. Och de behöver slippa att hela tiden ”tycka”, ta ställning och göra val. Det är deras hjärnor ännu inte mogna för. Men vad brydde sig mobilen och kunskapsfladdret om det?! De bara bredde ut sig.

Både samhället och vi vuxna har ett lagstadgat ansvar för att i förändringar som berör barn inte bara hålla oss till vuxenperspektiv utan också anlägga barnperspektiv. I FNs ”Barnkonventionen” är barnens rättigheter noggrant listade och kommenterade. Barnkonventionen är lag i många länder, bland dessa Sverige. Ändå är det som om den inte existerar när kulturen och/eller tekniken gör en saltomortal som under 2000-2025 och vänder upp och ner på de yttre förutsättningarna för barns lärande. Låt oss därför åtminstone börja samtala om vilka barnperspektiv som förändras genom tillkomsten av en ständig mobilnärvaro och ett kunskapsfladder.

Varthän ett barn tittar numera, får de syn på vuxna som är ivrigt upptagna av sin mobil. Så klart att barnen då också vill vara med i mobilvärlden - människan har ju en medfödd förmåga att vilja härma. Barn förstår undan för undan att mobilen kan man använda till så mycket: att man kan prata i den, skicka bilder, be någon sätta på potatisen, betala i affären, beställa biljetter, få svar på frågor, chatta med AI, slöscrolla för att kolla om något hänt,  …

Hur påverkar då mobilens ständiga närvaro barnen? Den frågan ställdes på sin samhällsspets först när det blev aktuellt med mobilförbud i skolan. Givetvis borde ett sådant gällt redan från första stund. Till pedagogikens elementära grundsatser hör att man lär sig av det som man riktar sin uppmärksamhet mot. Under den gångna period då mobilen fått vara med i klassrummet blev förstås lektionerna, skoluppgifterna, lärarna och assistenterna, ja, hela skolverksamheten, lidande på kuppen. Snacka om kontraproduktivitet!

Nu är den lärdomen dragen. Mobilförbudet är satt i system. Hurra för det! Snart kommer alla att börja uppleva mobilfrihet som den mest självklara av alla förutsättningar för en god arbetsmiljö i klassrummet. Och också i ett antal andra sammanhang.

Att bevaka framöver:

Vad mer finns det mer ur ett barnperspektiv av erfarenheter från 2000-2025 som kan vara till gagn för framtiden?

• Försök att vara proaktiv! Fundera i Barnkonventionens anda över vilka särskilda barnperspektiv som nästa större trend/ teknologi aktualiserar.

• Barns psykiska ohälsa är visserligen bara toppen på ett isberg. Men det finns alla skäl att undra över varför den växte så markant under perioden 2000-2025. Vilka hypoteser går det att ställa om den roll som kunskapsförvillelsen och den utbredda mobilanvändningen kan ha haft i detta? Låt oss öva oss att rådbråka detta både i vardagssamtal och forskningsansatser för att därmed samtidigt bli bättre på att aktualisera barnperspektiv vid kommande teknikgenombrott och kultursvängningar.

• Kunskap är grundläggande för barns uppfattning av både tid, tillit, tillhörighet och trygghet. Barn ska inte behöva ta så mycket ansvar men de ska få vara med och lära sig av situationen. Uppleva att kunskap ofta både underlättar och förenar. Det är ju när man ser det samma, hör det samma, kanske rentav tänker på det samma som man både som barn och vuxen bygger upp förutsättningar för att våga och vilja leva i denna värld med dess nästan ofattbara krafter.

• Det är i barnaåldern som den Naturliga Intelligensen grundläggs. Den kräver sina fixa nodpunkter kring vilka deras inre nätverk byggs upp. Låt därför inte din egen eventuella kunskapsrelativism och dito överväganden få färga av sig alltför mycket på hur du svarar på- barns uppriktiga frågor.  Dessa kräver trygga vuxnas direkta svar.

• Trots ordspråk som att ”det är aldrig för sent” är det viktigt att ge barn rätt att vara just barn medan de är barn. Det finns tidsfönster i en människas utveckling då förutsättningarna för att utveckla ett visst intresse/ en viss förmåga är oerhört mycket större än vad de är senare i livet. Det kan gälla för grundläggande kondition, muskelstyrka, finmotorik, … Att utifrån den egna kroppen med dess sinnen och hjärna få orientera sig i omvärlden, att stimuleras till nyfikenhet och att också få dra sig undan och undra hör till de nödvändiga komponenterna i en förankrad självbild och en dito omvärldsbild. Pausens betydelse för en liten människas utveckling kan inte nog betonas.

• Barn har ännu svårare än vuxna att motstå förströelser. Sådana leder bara alltför lätt till en förstörelse av deras chanser att bygga upp en tillförlitlig NI. Vem vill ta ansvar för att ett barn inte hinner med att vara barn medan barndomen fortfarande pågår?

• Postsanningseran med dess quickfixlögner var sant barnfientlig genom att den underminerade tillit och trygghet och gav speciellt barn ett konstigt förhållande till kunskap, både den egna och den kollektiva. Barn behöver veta att kunskap finns och att mer går att hitta. Inte att kunskap är som vilket sandslott som helst vid strandkanten som är raserat nästa dags morgon.

Leken är barnets sätt att komma underfund med vad som är på riktigt och vad som är på låtsas. Låt dem utvecklas genom sina utmaningar och gränssättningar utifrån leken i stället för att pracka på dem postsanningens kvasiförhållningssätt till omvärlden och kunskapen.

Allt gott,

Bodil