Veckobrev 105 - (9/10). Men tonåringarna, då?
Detta är den nionde utkristalliserade lärdomen ur den 10-lista av lärdomar från det första kvartsseklet på 2000-talet som jag flaggade för i Veckobrev 95 och 96.
Före 1900-talets början, ja, ända fram till år 1950 fanns det ingen särskild tonårskultur och inte heller någon föreställning om att det kunde finnas någon speciell övergångstid med egna karakteristika mellan barnaåren och vuxenlivet. Man var barn fram till konfirmationen och sedan var man vuxen. Punkt slut. Och som vuxen ingick man direkt i den gemenskapen och hade ingen annan särställning än att vara yngst och därmed längst ner i hackordningen.
Givetvis var de fysiska förändringarna under tonårsperioden lika stora före 1950 som vad de är nu, exempelvis den plötsliga längdökningen, röstlägesförändringen (särskilt för pojkar) och bröstens utveckling för flickor. Men eftersom samtidskulturen bara skilde på kategorierna ännu-inte-arbetsför respektive nu-satt-i-vuxenarbete kom föreställningen om själva existensen av en särskild tonårstid att hamna under radarn.
Sedan kom den förlängda skolgången, och övergången till vuxenlivet blev inte lika abrupt. På 1950-talet kunde vi 40-talister blir Tonåringar med stort ”T”, trots att tonårskulturen ännu var ett oskrivet blad. Hur kunde en sådan alls formas utan tidigare några förebilder? Tro mig; det gick faktiskt väldigt lätt. Vi kände snabbt igen oss i varandra och vi lärde oss också samtidigt av varandra. Och det gick så snabbt att också omvärlden noterade oss som en särskild människotyp: en som var bullrigare, stökigare, påstridigare men samtidigt osäkrare än vad andra åldersgrupper var. Efterhand växte medvetandet om att tonårsperioden kunde höra till livets svårare skeenden eftersom man under denna knappt visste vem man ”var” och än mindre vem man höll på att ”bli”.
Vid sekelskiftet år 2000 var existensen av tonår och tonåringar tydligt etablerad åtminstone i västvärlden. Ja, den var erkänt speciell. Men så kom perioden 2000-2025 då alltför många vuxna liksom tappade taget och började agera som vore de tonåringar. Vägledda av tidens strömningar att vad som helst kunde vara ”sant” blev nu också föräldrarna till tonåringarna genuint osäkra. Trots att de egentligen ”visste” att både kunskaper och sanningar fanns kunde de nu inte hålla emot tidens tand. Vilket betydde att de inte längre förmådde vara fixpunkter i sin återkoppling till tonåringarna där hemma. Vilka fortsatte med att försöka hitta sig själva genom att söka återkoppling/hjälp/svar bland annat från sina föräldrar på sina ofta djupa, ibland till och med desperata men väl förklädda frågor, typ ”VEM ÄR JAG?” och ”VEM SKA JAG BLI?!”
Tonåringarna sökte förstås också återkoppling från sina jämnåriga och också anonymt på nätet. Inte öppet uttalat men väl så att det bakom alla inlindningar dolde sig ett: ”Duger jag? Får jag vara med? Eller gör jag ’fel’?” Den näst största fasan av alla var att bli lämnad utanför. Och den största var att bli öppet mobbad. Stiftelsen Friends rapport om att vartannat barn/ varannan tonåring menar sig ha hamnat/ vara i den situationen är minst sagt skrämmande.
Desto viktigare hade det då varit att få återkoppling från trygga vuxna hemma, i skolan eller i andra gemenskaper över tid. Inte för att ”rätta sig” efter dessa svar/återkopplingar - det vill ingen tonåring. Men man vill få hjälp med möjliga avgränsningar och prioriteringar så att man kan orientera sig lite mindre gränslöst. Allt är inte lika möjligt och viktigt. Allt är inte lika sant. För det behöver man vuxna människor runt omkring sig som är tydliga och står pall medan den egna turbulensen härjar som värst.
För tonåringar under perioden 2000-2025 fanns det alltså inte sällan trippelproblem bakom deras tillkortakommanden. Att de själva var osäkra hörde liksom åldern till. Men när denna egengenererade osäkerhet både legitimerades och fördjupades av tidens kunskapsrelativismen gick den djupare än den gjort när andra tidsandor varit rådande. När så inte heller vuxensamhället förmådde hålla emot förnuftsmässigt blev tonårsperioden helt enkelt onödigt svår. Också för dem som inte spårade ur helt.
Att bevaka framöver:
Somligt behöver inte bevakas av bekymrade föräldra- och äldregenerationer för det kan de unga själva redan ha hunnit fixa till. Så är det exempelvis med generation Z (födda 1995-2012) genom att de har kommit på att de hellre vill hänga med sina jämngamla i levande livet - fysiska möten, alltså - än att vara så mycket på nätet där de ju anonymt kan bli utsatta för vad som helst. Så klokt!
Men det finns mycket att hjälpa till med framöver, alla ni framtida vuxengenerationer, föräldrar och företrädare för skola och samhälle! Ni behöver bli minst lika tydliga mot tonåringar som vad vuxengenerationer var före år 2000 i att de faktiskt vet mycket som är sant oberoende av allt fladder. Och de hjälper gärna till med det. Den största hjälpen ligger nog i just detta att de vet om att de vet. Genom egen beprövad erfarenhet. Och genom andras. Och genom kunskapsinstitutioner och forskning. Det kan få tonåringar att ana att kanske också de kan bli lite tryggare framöver än vad de för tillfället är!
Mer till framtida vuxengenerationer: ställ absolut inte upp på trender som är rena rama stollerier (liknande kunskapsfladdret 2000-2025) och som gör livet ännu svårare för barn och tonåringar än vad det är för vuxna. Det är ingen oskyldig lek att så blanda bort korten att man tappar bort skillnaden mellan sant och falskt, mellan sanning och lögn. Strunt är strunt och snus är snus om ock i gyllne dosor. Vilket är lika sant som att fakta i ett larmets brus ändå alltid är fakta.
Tänk på att AI:n kan bli en mäktig bundsförvant genom sin egenskap att kunna ställa samman och analysera det som är verifierat sant. Och - nog så viktigt - också resonera med användaren om detta. Samtidigt kan AI:n också missbrukas så att den går snedvridningarnas och lögnernas ärenden. Lägg krut på att försöka styra användning till att domineras av det verifierbart sanna!
Allt gott,
Bodil
