Veckobrev 101 - 5(10). Kunskap och demokrati
Detta är den femte utkristalliserade lärdomen ur den 10-lista av lärdomar från det första kvartsseklet på 2000-talet som jag flaggade för i veckobrev 95 och 96.
Låt mig börja i en tvärtom-ände och reflektera kring något som befinner så långt ifrån ”Kunskap och demokrati” som jag alls kan tänka mig. Jag hamnar då i Trumps tal i Davos 2026.
Talet utgjorde ett skolexempel på en retorik som förutsätter att man lämnat både sanningen och demokratin bakom sig. Det som utspelade sig där var att världens mäktigaste män under mer än en timme lät sig bombarderas med fristående kaskader av superlativer, lösryckta siffror och syndabockar. Allt var förpackat efter vad som för tillfället dök upp i talarens huvud. Och åhörarna hade inte den ringaste möjlighet att relatera till det sagda. De kunde inte i stunden hänga upp det på något utifrån egna tidigare föreställningar om hur saker och ting hänger samman. Och de kunde inte ens efteråt låta det knyta an till några trovärdiga källor.
Därmed var också tiden försatt ur spel. Makten hade talat i stunden, punkt, slut. Längre avstånd än så går inte att åstadkomma till det mellanmänskliga, det kontinuerliga och det kunskapsbaserade, dvs det demokratiska. Vilket ligger precis i linje med vad Trump vill åstadkomma - han vill ju bort från demokratins kärna.
En demokrati värd namnet uppstår inte bara genom regelbundna val och en tanke- och yttrandefrihet. Demokrati förutsätter också att man erkänner existensen av de kunskaper som samhället, dess lagar, institutioner, forskning och utbildning vilar på. Och att man drivs av föreställningen att det går att tillsammans med hjälp av kunskap skapa något som är bättre än det som var och en kan åstadkomma på egen hand. Demokratin måste ständigt byggas. Inte bara genom det formella utan också genom samtalen kring köksbordet, på bussen, vid kaffeapparaten på jobbet - överallt där man övar upp sin förmåga att resonera, dvs göra något resonerbart (engelskans ”make reasonable”). Också barn och unga behöver tidiga erfarenheter av vad det innebär att få en inblick i hur andra tänker och hur resonemang kan leda vidare.
Den västerländska demokratin vilar principiellt på det rationellt resonerbara. I en ärendeberedning ska man öppet kunna samtala med varandra i processer där både ideologiska drivkrafter och rationella kunskaper erkänns och respekteras, också politiska motståndare emellan. När sedan beslut väl är fattade, ska dessa så öppet och ärligt som alls är möjligt redovisas för omvärlden. Både vad gäller de bakomliggande motiven och de förväntade effekterna. Inget av detta är möjligt i en ”Trump-demokrati”.
Den sköra livlinan mellan de styrande och de styrda i en demokrati handlar i mycket om en kommunikativ rationalitet snarare än om en instrumentell. En fri press och ett öppet kulturellt klimat är självklara förutsättningar men lika viktigt är det med ett livaktigt civilsamhälle och många och olika mötesarenor, inklusive de hemma-hos. Balansen mellan det individuella och det gemensamma spelar alltså en avgörande roll för demokratin.
Själv återvänder jag ständigt till MEWE som basen inte bara för tryggheten och gemenskapen utan också för självkänslan. Vem vore JAG utan VI, och vad vore det för mening med MIN kunskap om inte också ANDRAS fanns och överlappade min så att vi kunde förstå varandra?
Att bevaka framöver: Värna ”Kunskapens Rätt I Samhället”, ge den gärna förkortningen K R I S som en larmbeteckning för att den rätten inte ska missas! Det är tilltron till att det går att samskapa, vidmakthålla och utveckla med den gemensamma kunskapen som grund som utgör själva basen för en demokrati. Det är genom att sluta upp kring den som vi slipper den ensamhet, osäkerhet, förvirring och trötthet som bredde ut sig 2000-2025 och som vi verkligen inte ville ha tillbaka
Allt gott,
Bodil
