Veckobrev 97 - 1(10). En allmän trötthet och vilsenhet spred sig
Detta är den första faktorn i den 10-lista av lärdomar från det första kvartsseklet på 2000-talet som jag flaggade för i veckobrev 95 och 96.
Hej,
Vi har nu fått se hur vardagen blev för tröttande och på tok för svår utan att leda vidare när var och en skulle avgöra vad som var ”rätt” utan ledning av existerande sanningar. Det var ett underkännande av mänsklighetens hela historia och hela kunskapsutveckling att man plötsligt la ansvaret att ”förstå” på varenda nu levande individ. Den individuella effekten blev förstås att man dukade under och bara blev trött inför en övermänsklig uppgift.
Långt före sekelskiftet hade vi börjat översköljas av en s k valfrihet som efterhand hade övergått i ett valtvång vad gäller det materiella. Därifrån var steget inte så långt till att också acceptera ett valtvång vad gäller det immateriella. Men att på egen hand ta ställning till allt, att välja vilken sanning/kunskap man ville ansluta sig till visade sig vara en minst sagt grannlaga uppgift. Det var en uppgift som nyss varit forskarsamhällets och experternas men som nu utmålades som varje individs egen rättighet och skyldighet. Alla människors lika värde förväxlades med alla tankars lika värde. Det överordnade blev att alls ”tycka”, inte att ha beslutsunderlag för att veta. Helst tycka något genast innan man ens hunnit/velat/orkat sätta sig in i vad det hela handlade om.
Via internet kunde alla genast få svar på direkten på varje fråga som dök upp. Men det fanns hela tiden så många svar och bland dessa förväntades man själv kunna välja det man tyckte var ”rätt”. En i stunden och i längden helt omöjlig uppgift för varje enskild individ.
Men man hade tappat taget om att det fanns äkta grundmurade sanningar, noga undersökta forsknings- och erfarenhetsmässigt utifrån mänsklighetens bästa förmåga. Somliga av dessa sanningar/kunskaper hade visat sig långsiktigt synnerligen hållbara. De hade en annan karaktär än de hugskott/irrbloss som alla kan drabbas av i stunden men som sällan håller längre än så. De hade utgjort fixpunkter för både individer, kultur och samhälle. Att utan dessa försöka navigera på egen hand visade sig leda till en ensam och onödig tillvaro.
I kulturen/samhället hade det funnits och fanns det fortfarande institutioner och experter som vigt sina liv åt att fördjupa och förbättra det egna specialistområdet. Dem hade vi litat på. Liksom på att det fanns former för hur man inom varje specialistområde synar nya kunskapsbidrag. Visst hade det uppkommit fadäser också inom forsknings- och utvecklingsarbetet men kontrollmekanismerna hade visat sig hålla och misstagen hade sällan hunnit ställa till med särskilt mycket innan misstagen avslöjades.
Det var en välment tanke att var och en nu med hjälp av informationsteknologin skulle kunna forma sin egen kunskap och att både individer och samhälle på så sätt skulle bli lyckligare och mer framgångsrika. Nu vet vi att effekten blev att de allra flesta bara blev trötta och vilsna. Visst vande man sig efterhand vid att man förväntades ha åsikter om allt, men man visste ju samtidigt om att man egentligen inte hade några fasta fundament att avgöra vad som var ”rätt”. Och förresten ändrades ju ändå allt så fort att man inte hann märka den ena modeflugan innan nästa virala drive kom. Kvar fanns egentligen bara förhoppningen att det inte skulle märkas hur vilsen man själv var när nu inte längre kunskapen fanns som ett förenande kitt som kunde hålla rimligt långsiktigt.
Kunskapens grundläggande funktion hade ju varit att den kunde förena människor. När man hade grumlat bort själva grundpoängen med den gemensamma kunskapen, då upphörde också den frustande lärglädjen och framtidstron. Och utan tillit till att den gemensamma överlappande kunskapen utgjorde ett ovärderligt stöd att bättre klara tillvaron både existentiellt och socialt var det som om en grå dimma sänker sig över det mesta.
Att bevaka framöver: När människor blir tröttare, mer osäkra, mindre företagsamma och utan framtidstro, sök då inte bara materiella anledningar. Orsaken kan ligga i det immateriella så som skedde under perioden 2000-2025 då man obegripligt nog tappade bort det grundläggande värdet i en kollektiv överlappande kunskap. När unga människors psykiska vilsenhet och ohälsa ökade drastiskt var detta bara toppen på ett isberg. I botten fanns en avsaknad av något fast att hålla sig i och ta spjärn utifrån. Utan det klarade man inte att glädjefullt hantera livet, fullfölja utbildningar, planera för framtiden, ta initiativ, våga satsa, vilja skaffa barn och överlag vara nyfikna på livet. Om något sådant uppkommer igen - kolla då vad som skett med samtidsinställningen till kunskapen!
Allt gott,
Bodil
