Veckobrev 132. Sent i november

Varje sommar läser jag Tove Janssons ”Sommarboken”. Tveklöst känner jag igen mig i det allra mesta. Men både helheten och vissa stycken är ändå sommar efter sommar som om de vore alldeles nya.

Inte förrän i år har jag kommit på den goda idén att jag skulle kunna skaffa mig en liknande höstvana och varje november läsa Tove Janssons bok ”Sent i november”. Sagt och gjort – nu har jag gjort det.

Läst om SnusMumrik som hade gett sig av mot varmare nejder och inte tänkte återvända förrän det blivit vår. Men plötsligt kom han på att han hade glömt kvar fem nykomponerade musiktakter någonstans i Mumindalen. Därför kände han sig tvungen att vända om.

Samtidigt hade livet blivit ovanligt svårt för några andra Jansson-gestalter:  Homsan Toft, Hemulen, Filifjonkan, den urgamle Onkelskruttet och Mymlan. Av helt olika skäl hade de kommit på att de för att lösa sina problem måste ge sig av till Mumindalen och Muminfamiljen. När de kom fram visade det sig att där var det alldeles tomt – familjen hade seglat bort. Ingen visste vart, och först på bokens sista sida siktas den hemkommande båten. Men då är det bara Tofti som finns kvar i Muminhuset – de övriga har efter framgångsrik rehabilitering återvänt till sin respektive hem.

Varför tar jag alls upp en sådan bok här i en serie veckobrev som i övrigt mest handlar om kunskapen och dess värden? Jo, för att ”Sent i november” liksom all annan god skönlitteratur inte bara är underhållande utan också lärorik. Bokens udda karaktärer är så på pricken frammejslade att det känns som om jag träffat dem. Och som om jag fått vara där genom hela deras självrehabiliteringar under ömsesidig påverkan av varandra.

Precis som i levande livet har jag blivit nyfiken på dem. Engagerad i dem. Men till lyxen har det ju hört att jag varit helt befriad från allt ansvar för vad som skulle kunna hända dem. Det hör ju till läsarprivilegierna att man får luta sig bakåt och bara låta saker och ting ske.

Fast visst har jag reflekterat under tiden. Till exempel över hur närvarande Muminfamiljen är trots att de inte är där. Undrat har jag också gjort: hur kommer Muminfamiljen att reagera när de kommer hem till sitt hus som varit som ett enda Airbnb under deras frånvaro? Kommer kanske Homsan att berätta något om allt och alla och om det märkliga som skett? Eller är hela familjen bara så trött att de inte orkar höra något utan bara går och lägger sig inbäddade i sin vinterides-sömn?

Garanterat är i alla fall att Muminfamiljen inte kommer att bry sig om vare sig advent eller novent.

Allt gott

Bodil

PS. Har du inte hört talas om ”novent” tidigare? Det är ett uttryck för hur det blivit allt vanligare att ta fram adventssakerna redan i november. Vår samtidscivilisation har ju så märkvärdigt svårt för att låta framtiden vara just där framme. Den vill att allt ska finnas NU. Och längtansrymder börjar höra till det utrotningshotade. DS

Illustration: Robert Nyberg

Bodil Jönsson

Bodil Jönsson (f. 1942) är fysiker och professor emerita i rehabiliteringsteknisk forskning på Certec vid Lunds universitet. Förutom sin vetenskapliga produktion har hon skrivit flera böcker som vänder sig till den breda läsekretsen. Bodil Jönsson är också känd från bland annat TV-programmet ”Fråga Lund”, där hon svarade på frågor om fysik. Hon har även sommarpratat vid ett flertal tillfällen. År 1991 mottog hon Föreningen Vetenskap och folkbildnings utmärkelse Årets folkbildare. År 2011 blev hon framröstad till Årets Senior av tidningen Veteranen. I mars 2018 utkom boken Gott om tid som fått ett varmt mottagande.

Bodil Jönsson slog igenom för den breda allmänheten med Tio tankar om tid 1999. Det blev en ögonöppnare och storsäljare när den utkom och har följts av flera böcker.

https://www.linkedin.com/in/bodil-j%C3%B6nsson-85b75021/
Nästa
Nästa

Veckobrev 131. Mellan fyra väggar och i fyra tider