Hej,
Novembermörker, regn och rusk – vad hittar vi på då? Jo, vi söker oss inomhus, tänder ljus och brasor, lagar mat, bakar bröd och försöker ha det något så när varmt omkring oss. Riktiga huskatter blir vi. November är en äkta inflyttningsmånad.
Därför kan det vara lite utmanande att fundera på vad vi har all denna hemmatid till. Undrar om du känner igen dig i de här försöken att karakterisera de fyra hemmatiderna:
1(4). Revirtid
För de flesta av oss är hemmet den skyddade plats där man kan göra precis vad man vill – på sitt eget sätt. Vara tillsammans, vara i fred, leka, laga mat, läsa böcker, slöa, vara glada, vara sjuka, planera semester, ja, vad som helst utan att någon annan i hela världen kan lägga sig i det. Redan själva känslan av att komma hem och att vara hemma är guld värd. Som ordspråket säger: ”Mitt hem är min borg”.
2(4). Konserverad tid
Att skaffa sig ett bo och inreda det – det är en strävan som vi människor har gemensam med många andra djur. Fast vi gör ju så mycket mer än de utifrån den självpåtagna uppgiften. Det löpande underhållet (typ städa och diska) kräver sitt. Men därtill bygger vi in en massa tid i våra hem genom alla dessa mer bestående insatser som att inreda, tapetsera, bygga om, måla, plantera, pynta, brodera, skaffa nya möbler, …
Allt detta och mer därtill gör vi om och om och om igen. För att få det ”bättre”. Tid kan som bekant inte sparas, men den kan faktiskt konserveras in i det skapade så att detta liksom kan tala tillbaka till oss. Som ordspråket säger: ”Det sitter i väggarna”.
3(4). Ställtid
Också mellanrummen behöver få sin tid. Den skulle kunnat heta just ”mellantiden” men den brukar benämnas ”ställtid”. Vi tänker sällan på den, men ofta är det just där mitt emellan som det viktigaste sker. När man ska byta gestalt och ställa om från den ena uppgiften till den andra, är man öppen på ett särskilt sätt.
Unnar du dig ingen ställtid utan låter allt ligga kloss an mot allting annat, missar du både eftertankar och förtankar. När jag skrev om ställtid i ”Tio tankar om tid” år 1999, hade jag inte den blekaste aning om att just den skulle bli bokens största cliffhanger. Men fortfarande, nästan 30 år senare, blir jag påmind om det av många läsare.
Ställtiden kan bestå av en kort stund då man byter om från arbetsrollen till föräldrarollen. Eller en stund kvar i sängen, mitt emellan sömn och vakenhet. Eller en fikapaus mellan två aktiviteter. Eller en natt för att få ”sova på saken” och på så sätt kunna se allting klarare än i går.
Vi människor är ju inga maskiner. Vi behöver tid för att ställa om. Både för att ställa av och för att ställa på. Och vi behöver ställtid var vi än befinner oss. Men ingen plats är så lämpad för ställtid som just hemma. Det är ju där vi är bäst på att känna efter, släppa fram och bara vara. Till gagn för både livet och tillfredsställelsen och glädjen och resultaten. Som ordspråket säger: ”Borta bra men hemma bäst.”
4(4). Otid
Förr innebar detta att bo tillsammans att man under en stor del av dygnet hade både en gemensam härvaro och en gemensam närvaro. En gemensam kroppslig härvaro har vi ju kvar, men med närvaron har det blivit lite si och så.
Vi är så uppkopplade. Även när alla är till synes hemma, dvs mellan samma fyra väggar, så är de inte längre samordnade i tiden. Den ena kanske håller på med en av de uppgifter hen inte hann med på jobbet. Den andra samtalar med någon i en annan tidszon. Den tredje letar efter något som lades ut på nätet i går och som handlar om det hen vill göra i morgon. Visst är man ändå tillsammans där hemma. Men något har gått förlorat i den icke-tid/ otid som vi numera lever i.
Jag skulle gärna avslutat också denna fjärde tidskategori med ett ”Som ordspråket säger” – men jag kan inte hitta något. Otiden är kanske inte gammal nog för det. Det som dök upp var i stället ett citat från Piet Hein, den store danske poeten. Han skrev en gång om hur lycklig han var ”som levde i just detta land (Danmark) där klockan var elva när hon var elva”.
Allt gott
Bodil
Illustration: Robert Nyberg
