Egentligen är det bara en sak jag vill säga med det här veckobrevet: Kom igen, vi har faktiskt en chans att från och med NU rycka upp oss tillsammans och åstadkomma stordåd inför framtiden. Som de förstärkta (jfr veckobrev 126) människor vi redan är och som de än mer förstärkta vi snart kommer att bli.
Bakgrund till budskapet:
En av poängerna med AI:n är att den skakar om vår kunskapssyn, våra tankesätt och våra framtidsmöjligheter. Somliga tidigare begränsningar försvinner i ett huj, på gott och ont. Plötsligt finns det utrymme för visioner.
Det är just i en sådan brytningstid som man har störst chans att få veta mer om både sig själv, andra och omvärlden i stort. Bättre kan förstå sin NI, sin Naturliga Intelligens, och vad den har för egenskaper. Och samtidigt få nya redskap och förmågor att bli mer konvivial, dvs bättre kunna leva tillsammans med andra.
För min del är det femte gången som en ny teknik har fått det att skälva till inuti mig. Jag har en särskild minnesbox för sådana skeenden och återvänder till den då och då. De fyra tidigare gångerna var:
1. Sommaren 1987. Vi var i Kina, hela min familj, och reste runt på egen hand, något som tidigare varit omöjligt. En ömsesidig nyfikenhet mellan dem vi mötte och oss själva ledde till många aha-upplevelser. Vid ett tillfälle frågade jag en kinesiska i 20-årsåldern om hon hade telefon hemma. ”Nej, varför skulle jag ha det, det finns ju ingen att ringa till!!” blev hennes lakoniska svar.
Vilket fastnade i mig. Inte bara för det elementära att man ju alltid måste vara minst två om en kommunikation, också på distans. Utan också för att det sedan bara dröjde några år innan var tredje Beijingbo hade en mincall/ personsökare i byxlinningen. Suget fanns där, och det fick snabba effekter. Dessa har sedan bara fortsatt fram till dagens sociala medier och vidare. Nu när det finns många att ”ringa till” vill de allra flesta förstärka sig med en möjliggörande teknik var de än befinner sig.
2. År 1990. Jag stod och strök tvätt en sen kväll och lyssnade samtidigt på ett radioprogram med inslag från Santa Fe Institute i New Mexico, USA. Radioprogrammet var informativt och bra och väckte just därför många frågor inuti mig. Min vana trogen utgick jag från att jag inte skulle få svar på dem förrän dagen därpå. Då skulle jag ju vara på min internetuppkopplade arbetsplats på universitetet och kunna söka därifrån.
Men plötsligt drabbades jag av en ny insikt: jag behövde ju inte alls vänta till morgondagen för att få svar på mina frågor. Jag kunde ju koppla upp mig nu, hemifrån, mitt i natten. Tack vare ett nyinstallerat modem på 14,4 kbit/s – ett extremt smalband med nutidens mått mätt. Men jag gjorde det! Och det fungerade, dvs jag fick svar på mina frågor.
Vid det här laget har jag glömt både frågorna och svaren. Men jag har ett intensivt minne av själva känslan att det var något historiskt jag varit med om. En omskakande förstagångshändelse som snart skulle komma alla, inte bara oss priviligierade, till del. Det väckte framtidstro och förväntningar. Var och en skulle när som helst kunna söka i hela vida världen (world wide web) och ha sin egen www-adress.
Ja, denna första lilla megautflykt hemifrån gjorde något stort med hela min tankevärld och föreställningsförmåga. Jag blir nästan rörd av att ha en global adress www.bodiljonsson.se som förbinder mig med hela världen.
3. År1993. Isaac. Är du intresserad så läs här sannsagan ”Vad vi lärt oss av Isaac” om en provanvändning av en smart telefon innan en sådan alls fanns.
Det var inte bara de tekniska förutsättningarna som var märkliga. Så var det också med själva provanvändningen som utfördes av människor med kognitiva svårigheter (utvecklingsstörning eller hjärnskador). Det som i Isaac-projektet kom fram om deras drömmar, önskningar och behov var ännu mer banbrytande än den tekniska bragden bakom Isaac. Störst av de personliga genombrotten var att personnära bilder faktiskt kunde bli till ett funktionellt språk för dem som inte kunde tala med ord.
Det tog inte så lång tid innan Bildoteket, guldgruvan med alla deras personliga bilder av vad de hade gjort och ville göra, översteg 2000 bilder. Användarna kunde då berätta genom att skapa bildserier med hjälp av streckkodsläsare. Plötsligt kunde de minnas genom bilder, önska sig genom bilder, förklara sig genom bilder. En av provanvändarna, en man över 50 år, lärde sig faktiskt till och med att tala som en direkt följd av bildanvändningen.
Allt det vi gjorde 1993-1994 är idag lätt att göra eftersom så gott som alla numera har smarta telefoner. Ändå myllrar det inte av fortgående insatser för människor med kognitiva svårigheter så att de kan påverka mer och bli bättre förstådda av sin omvärld. I stället var det just då i brytningstiden, just när tekniken var som nyast, svårast och bara nätt och jämnt tekniskt möjlig, som nyfikenheten och ambitionen var som störst inför möjligheterna till mänskliga och mellanmänskliga genombrott. Det är ju just dessa, inte tekniken i sig, som är det viktiga.
4. Sommaren 1996. På självaste midsommarafton det året var jag Sommarpratare i P1. Vid det laget hade min arbetsplats på Certec, LTH, nått långt i utvecklingen av tillgänglighet för människor med olika funktionsnedsättningar. Men Sveriges Radio hade ännu inte hittat former för hur de skulle kunna lägga ut sina program (utöver Ekot) på nätet och därmed göra dem tillgängliga för alla.
Först blev jag besviken, sedan upprorisk och sedan beslutsamt agerande när jag insåg att den muren fanns. Det ledde till att vi på Certec, min arbetsplats, själva la ut programmet på nätet. I både text (det var ju lätt) och ljud (betydligt svårare på den tiden, men det gick med hjälp av Real Audio). Som vanligt: ingenting blir till bara för att det är möjligt. Någon/några måste faktiskt göra det.
Med de här fyra nedslagen vill jag uppmana dig att nu hålla ögonen öppna för att det är ett tämligen smalt tidsfönster vi nu har under AI:ns genombrottstid. Under vilket vi bättre än längre fram har förutsättningar att komma på vad vi allra helst vill ha AI:n till – och också börja använda den för de ändamålen.
Visst kommer AI:n att skapa en massa svårigheter men de uppvägs av att vi nu har chansen att utifrån dess blotta tillkomst inspireras till stordåd och koncentration. Få en större förmåga att hänga ihop både inåt och utåt och ge oss på gemensamma stora uppgifter. Bevisligen har mänskligheten exempelvis visat sig oförmögen att på egen hand komma till rätta med klimatkrisen. Inte heller har nationer klarat att hålla fred med varandra trots att krig garanterat är det mest klimatfördärvliga man kan tänka sig. Våga nu tänka tanken: tänk om AI:n kan förstärka oss så att vi bättre kan
1) komma underfund med oss själva, vår NI och våra mellanmänskliga relationer
2) utveckla sådana klimatbefrämjande förändringar som vi inte ens kunnat komma på på egen hand
3) strukturera och genomföra sådana klimatinsatser som kan leda till största möjliga nytta och minsta möjliga bieffekter
Givetvis kan inte AI:n göra detta åt oss. AI:n har ingen agens. Den kan inte göra något över huvudtaget. Men vi själva förstärkta med AI:n kan göra större storverk än vad vi kunnat på egen hand. Låt oss prova! Allt behöver inte förbli som på bilden. Finn ett fel - och åtgärda det!
Allt gott
Bodil
