Veckobrev 128. Från en skolsal i Nebbeboda

Vissa förslag är oemotståndliga. Så var det för mig när jag fick en inbjudan från Nebbeboda Akademi i Blekinge att hålla en föreläsning en oktobereftermiddag där. Inte på vilken plats som helst utan i den skolsal där Harry Martinson en gång för länge sedan slussades in i kunskapens värld. Lotsen var hans högt uppskattade lärare, Karl Johan Staaf. Martinson själv skrev långt senare i ”Nässlorna blomma” om skolan som en glädjefull hemvist och ett skydd mot ”Digerdöden Dumhet”, se veckobrev 125.

Själv är jag lärarbarn från Halland och uppvuxen i en lärarbostad intill en byskola som hade en skolsal liknande Nebbebodas. Jag kom därför att översköljas av egna tidiga minnen samtidigt som jag kände av ett starkt engagemang från ett koncentrerat auditorium. Det uppkom en närmast magisk kontakt – så som det kan bli vid enstaka tillfällen när den ömsesidiga nyfikenheten bara ökar och ökar medan en föreläsning håller på.

Det mesta av det jag tog upp hörde till sådant som jag innehållsmässigt har avhandlat tidigare i veckobrev här. Men i Nebbeboda uppkom det en extra nimbus utifrån kontrasten mellan å ena sidan vår egen tids nyss påbörjade tillnyktring från kunskapsrelativism och kunskapsförakt och å den andra den vitaliserande kunskapsglädje som många Martinsoncitat bär på.  Han ville ju så innerligt gärna nå fram till ”drömmen om människan bortom alla skymmande utanverk”. Och han strävade så intensivt efter klartext: ”Var finns klartexten? Det är den jag söker. Den som stämmer men ändå ger sång” (min kursivering).

Kontrastverkan blev minst sagt uppfordrande. Vad är det för fel på den nu rådande tidsandan när den inte ens bär på några visioner? Varför förmår vi inte inspirera varandra att frejdigt möta framtiden utifrån en obändig tro på det möjligas konst? Vi har ju så fantastiska förutsättningar jämfört med pojken Harry. Ändå har vår samtid hamnat i en orimligt lång trötthetssvacka. Kan kanske kunskap och bildning bli till en hävstång också för samtidens människor?

Jag lämnade Nebbeboda förstärkt av en känsla att detta inte bara är möjligt utan faktiskt på något sätt inkapslat i det nuvarande självdestruktiva. Den självklara uppmaningen blir därför: Kom igen, Sverige! Du som läser detta: gå gärna in på just Komigensverige.se och dess kunskapsmanifest.  Vill du rentav ansluta dig?

Läs gärna också Jenny-Maria Nilssons m fl antologi ”Den spanande ugglan – bildning som motstånd”. Hon var en fascinerande medaktör till mig i Nebbeboda. Tack, Jenny!

Allt gott

Bodil

 
Bodil Jönsson

Bodil Jönsson (f. 1942) är fysiker och professor emerita i rehabiliteringsteknisk forskning på Certec vid Lunds universitet. Förutom sin vetenskapliga produktion har hon skrivit flera böcker som vänder sig till den breda läsekretsen. Bodil Jönsson är också känd från bland annat TV-programmet ”Fråga Lund”, där hon svarade på frågor om fysik. Hon har även sommarpratat vid ett flertal tillfällen. År 1991 mottog hon Föreningen Vetenskap och folkbildnings utmärkelse Årets folkbildare. År 2011 blev hon framröstad till Årets Senior av tidningen Veteranen. I mars 2018 utkom boken Gott om tid som fått ett varmt mottagande.

Bodil Jönsson slog igenom för den breda allmänheten med Tio tankar om tid 1999. Det blev en ögonöppnare och storsäljare när den utkom och har följts av flera böcker.

https://www.linkedin.com/in/bodil-j%C3%B6nsson-85b75021/
Nästa
Nästa

Veckobrev 127. Tröst för tigerhjärtan