Veckobrev 111. Valborgsmässoafton – vad är det för mening med den?

Hej,

Det hade inte varit något särskilt med Valborg om du själv hade hittat på att henne ville du fira kvällen före första maj. Men så är det ju inte. Det är många som länge tyckt att vårens ankomst är så viktig att den ska firas genom att vi samlas kring en gemensam valborgseld.

Rent praktiskt kan det ju vara bra att vinterhalvårets många döda träd och kvistar går upp i rök på en gång. En del kan för all del ha gått åt redan till påskbrasorna – de som förr var till för att skrämma bort häxorna. Men någon sådan magi döljer sig inte i valborgseldarna: de är bara till för glädje och för att ge plats åt allt det nya som våren kommer med.

Också små barn brukar tycka om valborgseldarna. Men det är inte lätt att vara liten och behöva vänta och vänta och åter vänta på att någon ska sätta fyr på jätteberget. Förspelen brukar ju vara så förtvivlat långa. Körer ska sjunga, spelemän ska spela och talare ska hylla våren. Men sedan, till sist, slår flammorna upp. År efter år. Och allt är som det ska vara. Också för barnen.

Magnolian blommar. Bokskogen har slagit ut. Vad mer kan man begära? Vackert väder – ja, till och med det får de flesta vara med om i Sverige år 2026! Och viktigast av allt – det råder fred i vår del av världen. Så har det inte alltid varit.

Historikern Birgitta Odén, legendarisk lundaprofessor, berättade flera gånger för mig om hur lundastudenter under andra världskriget tände valborgseldar på den svenska sidan av Öresund för att därmed signalera både medkänsla och vårkänslor till sina medbröder och medsystrar i det av tyskarna belägrade Danmark. Varje gång hördes det på hennes röst att detta var ett starkt minne. Vilket fick också min bild av Valborgseldar att bli positivt laddad: 

Allt gott

Bodil