Veckobrev 106 - (10/10). Kunskap och ensamhet
Detta är den tionde utkristalliserade lärdomen ur den 10-lista av lärdomar från det första kvartsseklet på 2000-talet som jag flaggade för i Veckobrev 95 och 96.
”Ensamheten, Bodil, ensamheten är människans största fiende!” sa morbror Erik där vi stod på gårdstunet i snålblåsten någon gång på tidigt 1990-talet. Vad han förmedlade till mig där och då var en förhandsfasa inför den kommande påtvingade vinterisoleringen för en äldre människa i det mörkaste Småland utan närboende grannar. Och allvaret i hans röst var så stort att jag inte glömt det sagda utan låter det titta fram, också nu trettio år senare.
Sedan dess är det mycket som har skett. Internets genomslag har blivit vår samtids kanske tydligaste tecken på vilket flockdjur människan är. Till och med i denna den mest uttalade individualismförespråkande tid tenderar den ena människan att dras åt det håll där den andra är (även om var och en är noga med hur speciell just hen är …). På nätet hoppas sedan hen på allehanda ”likes” och följare. Samtidigt som hen utsätter sig för risken att bli mobbad och utfrusen (jämför förra veckobrevet, nummer 105). Allt sådant kan åtföljas av en ofrivillig ensamhet av allra värsta slag.
Gemenskapssträvandet, behovet att få vara med, att få vara en i flocken, är så uttalat hos människan att också har en tydlig baksida: rädslan att hamna utanför. Åt denna kan vi inte göra så mycket om den genereras av omvärldsfaktorer som vi inte själva råder över. Men när rädslan beror alldeles onödiga omvärldsfaktorer, finns det alla skälatt göra något åt dessa. Ingen ska behöva vara rädd i onödan. Och det var ju just så totalt onödigt att så stora delar av västvärlden under perioden 2000-2025 gav efter för kunskapsrelativism, kunskapsfladder och allt möjligt fake:igt.
Hur ska man kunna leva i en värld där det råder total osäkerhet om allting eftersom sanningen inte längre sägs existera? Svar: det går inte. Postsanningseran var egentligen inte levbar. Vi klarade oss inte på individuell basis, för när inte förnuftet får råda, kommer monstren, jämför Goyas etsning:
Vi klarade det inte individuellt och vi klarade det ännu sämre gemensamt. Skulle du till äventyrs ha hittat en delsanning som du trodde på i ett visst ögonblick, var chansen mycket liten att du skulle kunna hitta en frände som förlitade sig på samma sanning, innan denna hunnit bytas ut mot en annan. Hoppen mellan de alternativa kvasi-sanningarna var extremt snabba i den värld där kunskapen saknade underbyggnad.
I en sådan värld blir vi inte bara trötta och vilsna (jämför veckobrev 97) - vi blir också så väldigt ensamma. Var och en tror sig vara i en unik situation, för man kan inte riktigt tro att alla andra kan ha det på samma sätt, dvs att också de är trötta, vilsna och just ensamma.
Det här fick mig att tänka på en affisch som jag i många år hade på insidan av en garderobsdörr. Den har fått ge vika för tidens tand, så här får du nöja dig med en AI-genererad version men med samma text:
Kunskapen utgör bland annat ett värn mot kollektiv ensamhet. Den insikten var inte särskilt utbredd före år 2000. Men vid det här laget hör den garanterat till de tio lärdomar från första kvartsseklet på 2000-talet som jag vill lyfta upp här. Typiskt nog gällde för samma period att man politiskt blev allt mer njugg gentemot sådana aktiviteter som skulle kunnat ge människor mer stadga genom mer överlappande kunskaper. Jämför Robert Nybergs julkort 2025.
Att bevaka framöver: Bevakningen framöver kan på denna punkt med fördel göras identisk med den som jag föreslog för lärdom 1 (10), den om kunskapsförvirring, trötthet och vilsenhet. Så låt mig sluta cirkeln genom att säga: ”När människor blir tröttare, mer osäkra, mindre företagsamma och utan framtidstro, sök då inte bara materiella anledningar. Orsaken kan ligga i det immateriella så som skedde under perioden 2000-2025 då man obegripligt nog tappade bort det grundläggande värdet i en kollektiv överlappande kunskap. När unga människors psykiska vilsenhet och ohälsa ökade drastiskt var detta bara toppen på ett isberg. I botten fanns en avsaknad av något fast att hålla sig i och ta spjärn utifrån. Utan det klarade man inte att glädjefullt hantera livet, fullfölja utbildningar, planera för framtiden, ta initiativ, våga satsa, vilja skaffa barn och överlag vara nyfikna på livet. Om något sådant uppkommer igen - kolla då vad som skett med samtidsinställningen till just kunskap!”
Allt gott,
Bodil
