Veckobrev 86 - Fenomenet LAGOM
Hej,
I veckan har jag deltagit i två poddinspelningar, den ena på Kvartal hos Ola Wong i Stockholm (”Ola Wongs bokklubb”), den andra hos Historiska Media i Lund och Lisa Bjerre (”Våra bästa liv”). Båda handlade om tid men ur helt skilda perspektiv. Lyssna gärna när de kommer - själv tycker jag att de bitvis blev gnistrande bra.
Från Kvartals-inspelningen bär jag främst med mig det tema som Marika Lagercrantz (som också medverkade i podden) hade valt ut som ett av sina högläsningsavsnitt ur Sten Nadolnys bok ”Upptäckten av långsamheten” från 1980-talet. Hennes val hade fallit på att människan måste vara ”trogen sin gångart”.
Illustration: Robert Nyberg
En så lysande metafor! Precis som en ardenner har sin gångart och ett fullblod har sin, har ju vi människor både olika rytmer och olika inbyggda hastigheter i vår framfart genom livet. John Franklin, huvudpersonen i ”Upptäckten av långsamheten”, var så extremt långsam att han betraktades som minst sagt efterbliven under hela sin uppväxttid. Ja, långsamheten förväxlades med ren och skär idioti fram till dess att hans förmåga att urskilja extremt långsamma rörelser plötsligt kom till sin rätt vid ett sjöslag. Plötsligt fick han därmed inte bara ett existensberättigande utöver det vanliga utan också med tiden en hjältestatus. Ja, han t o m adlades till ”sir John”.
Men han förblev extremt långsam livet ut och krävde absolut acceptans för denna sin egenskap från omvärldens sida. Det fick han också - med maktens rätt. Samtidigt hade han klokskapen att i chefsställning omge sig med snabba människor. Inte för att man därmed som medelvärde skulle uppnå just ett enda lagom. Nej, hela hans poäng var att man skulle kunna dra nytta av en så stor variation som möjligt.
Han hade alltså ett uttalat mångfaldsfokus, ett synnerligen framgångsrikt sådant. Tänk om någon i Trumps närhet genom högläsning av Nadolnys bok skulle kunna övertyga honom om att upphöra med sin förföljelse av just framgångkonceptet ”diversity”.
Två dagar senare i podden ”Våra bästa liv” kom Lisa Bjerre och jag att bland annat samtala om att försöka hålla balansen i livet också när det kört ihop sig så att allt bara blivit för mycket. Då är det lätt hänt att man går in i ett autopilotläge. Man genomför då det man ska göra, kanske alldeles utmärkt bra t o m, men bara utifrån sin rutin och utan egentlig närvaro. Man orkar att göra det men man orkar liksom inte att vara i det. Efteråt minns man nästan ingenting - ja, det är som om det aldrig funnits.
Illustration: Robert Nyberg
Lisa och jag blev rörande överens om att det som inte lämnar några spår efter sig inuti en, det kunde man lika gärna låtit bli att göra. För mig (och, tror jag, också för Lisa - det hann vi inte prata om i podden) betyder den insikten inte att jag bara hoppar av från det jag lovat att göra eller som jag av andra skäl bedömer som tvunget. Jag fullföljer helt enkelt för att jag fullföljer, punkt slut.
Men den efterreflexion som sedan följer och som leder till medvetandegörandet att överbelastningen blivit så stor att skeendet gått mig spårlöst förbi, den påverkar framtiden. Den får mig att ytterligare öka mina ansträngningar för att slippa just överbelastning. Jag är förstås fortfarande inte perfekt i det avseendet men väl så medveten att jag efter varje misslyckande blir bättre och bättre på att skydda mig från att hamna i just den situationen.
Den gångna veckan med ett stort framträdande i Stockholm, ett annat inom rektorsutbildningen i Luleå och därtill de två poddinspelningarna hade kunnat bli just ett sådant överbelastningsexempel och utmynnat i något som efteråt hade gått mig spårlöst förbi. Men så blev det inte. Tvärtom, dessa aktiviteter kom att korsbefrukta varandra inuti mig. Ja, jag spinner faktiskt som en liten katt nu när jag tänker på dem.
Illustration: Robert Nyberg
Allt gott
Bodil
