Veckobrev 72 - Bodils corona-veckobrev

Jag har tagit semester och försjunkit i sommarens ljuva intighet. Fantastiskt! Återupptar veckobrevsskrivandet om kunskap fr o m 15 augusti.

Trots det kommer det sommaren igenom att landa ett veckobrev hos dig varje vecka – ett som är återanvänt från coronaperioden för 5 år sedan.

Hoppas tankarna i det kan inspirera dig att komma ihåg hur du själv tänkte under den perioden.

Bodils corona-veckobrev 11(15), 27 maj - 6 juni, 2020

Den 1 juni är ett så fantastiskt datum – då har man hela 100 sommardagar framför sig.
Det ligger en sådan rikedom och jubel i det att det inta kan skymmas ens av Krösa-Maja-fasor typ ”men du har ingen aning om vad som kommer sedan. Morr och morr och morr. Det kan bli etter värre!”

Själv har jag inte så starka anlag för svartsyn, så jag ska försöka kunna njuta av alla dessa sommardagar, fullt ut. Men jag kan erkänna att jag börjar bli lite störd av det myckna vi så uppenbart just inte vet. Knappast har en aning om.

Något lite om vad vi inte vet

Typ: den minskade smittspridningen i Stockholm är faktiskt ett tecken så gott som något på att immuniteten börjar öka där. Men varför är det då inte fler som har antikroppar vid testerna? Svaren handlar om att immunitet inte är samma sak som antikroppar.

Hör och häpna: Man kan vara immun utan att få antikroppar, och man kan ha antikroppar utan att vara immun.

Det är förmodligen inte antikropparna som skyddar oss utan framför allt mördar-T-cellerna som dödar de egna virusinfekterade cellerna. Vilket oftast är det som är viktigt för immuniteten.

Men att mäta mördar-T-celler är svårt, så i stället mäter man antikroppar för de kan vara ett tecken på att man har stött på viruset och skapat sig ett visst immunförsvar. Men huruvida man verkligen är immun, det kan man inte veta.

Jaha, ja. Antikroppstesterna kan alltså vara bra för att se hur många som har haft sjukdomen, men inte för att för sin egen del kunna utesluta eller garantera immunitet.

Det kan jag till nöds begripa på den individuella nivån (även om det vore roligare om sambandet var mer direkt). Men både den minskade smittspridningen i Stockholm och det relativt låga antalet med antikroppar där är mätningar på statistisk nivå. Så hur ska jag då tolka att de uppenbarligen inte mäter samma sak? Det måste rimligen hänga ihop med det där att man kan vara immun utan att få antikroppar, tänker jag. Och att det är det som nu kunnat konstateras i Stockholm, till nytta för andra delar av Sverige (och kanske till viss ledning för andra länder). För åtminstone här i det relativt homogena Sverige bör vi kunna dra slutsatsen att det blir i alla fall inte värre här än vad det var i Stockholm innan det vände där. Och det är ju alltid nåtttt!

Typ: men våg 2, då?! Bland annat i Sydkorea och i Tyskland är kanske den andra vågen redan här, sägs det (?!). Är detta ett virus som liksom spanska sjukan (jfr coronabrev 9) kommer tillbaka inte bara oväntat snabbt utan också slår oväntat hårt i andra omgången? Och varför det, då? När jag letar på nätet efter information om detta hittar jag ”bara” olika länders olika syn på om Sverige kanske netto står bättre rustat för andra omgången. Inget om det faktiska, dvs om man noterar någon skillnad på graden av smittsamhet och svårigheter i sjukdomsförloppet.

I väntan på det går jag över till nästa punkt.

Något som jag säkert vet

För inte så länge sedan hade Sveriges Radio varje dag runt kl 13 Börsnoteringar. Hur många som verkligen var jätteintresserade av olika aktiekurser (men inte hade tillgång till annan information än SRs vid lunchtid?) vet jag inte. Själv kände jag i alla fall ingen. Men det kan ha varit med Börsnoteringar som vad det är Väderleksrapporten – man kan lyssna till dem som till en sorts vardagspoesi. Som något som hör till.

Sedan månader har vi nu de dagliga Dödsnoteringarna. Variationerna i dem från dag till dag kan oftast förklaras med ”helg och därför färre inrapporteringar” eller ”början på veckan och därför viss eftersläpning”, men man fortsätter dag efter dag med detta alldeles nya inslag i verkligheten. Till vilken nytta?!, undrar jag. Och alldeles säker är jag på att detta rapporterande av dödsfallsantal känns rakt upp och ner barockt. Tänk om någon hade frågat dig i februari: ”tror du att man varje dag i radio och TV kommer att läsa upp hur många som dött i corona i Sverige det senaste dygnet?” Visst skulle väl du som jag svarat ett rungande N E J?! Och ändå sker det – och det är som om ingen reagerar. Ja, snarast som om alla börjat förvänta sig den publika nationella dödsrapporten strax efter lunch.

Skillnaden mellan å ena sidan den dagliga dödsrapporten vid dessa ytterligt profana presskonferenser och å den andra kyrkans pålysning av de församlingsmedlemmar (med namn!) som lästes upp i samband med söndagens högmässa ”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag …” kunde knappast vara större. Vid pålysningarna är det människor av kött och blod, vid dödsrapporteringarna är det siffror som vilka siffror som helst och som används för allehanda jämförelser och motstridiga kommentarer.

Behöver jag säga att jag ogillar dödsnoteringarna?

Slutligen: vad är egentligen en dödsorsak?

Jag är också säker på att den angivna dödsorsaken i många fall är tveksam. Om någon med spridd svårartad och långt framskriden cancer fick en urinvägsinfektion och dog, står inte dödsorsaken som urinvägsinfektion utan som cancer. Med stor rätt – det kunde ju ha varit vad som helst som tillstötte, men det var cancern som var den egentliga dödsorsaken för det var den som hade fört människan till ett nära-döden-tillstånd. Nu i coronatider är det som att man tänker precis tvärtom. Visserligen sägs det att många av dem som dött ”av corona” bar på underliggande sjukdomar, men likväl är det coronan, den och bara den, som anges som dödsorsak.

New York Times hade en intressant artikel igår, 1/6, https://www.nytimes.com/interactive/2020/06/01/us/coronavirus-deaths-new-york-new-jersey.html?campaign_id=154&emc=edit_cb_20200601&instance_id=18998&nl=coronavirus-briefing&regi_id=113180083&segment_id=29821&te=1&user_id=95063624c2aa9e498d19023ea8c708af .

Artikeln ger statistik på hur det tillkommit en överdödlighet inte bara i covid-19 utan också i hjärtsjukdomar, diabetes, vanliga influensor och Alzheimer. De späckar sin statistik med många intressanta kommentarer. Och hos mig väcker artikeln också undringen: vad vet vi om skillnader på vad man i olika länder (och kanske också landsdelar här och kanske ner till enskild läkare) registrerar som dödsorsak? Har kanske Sverige blivit världsmästare på att rapportera som covid-19-förorsakat också det som i andra länder sorteras in under hjärtsjukdomar eller lunginflammation?