Veckobrev 107 - Från traditioner till sökologi

Glad Påsk på dig!

När jag var barn, fick jag inte hoppa hopprep på långfredagen. Minns inte att jag var särskilt ledsen för det, bara att jag funderade över varför det var så. Tror inte att förbudet egentligen kom från mina föräldrar. Snarare var det tidsandan och hela byn som visste hur det skulle vara. Man hoppade helt enkelt inte rep på långfredagen. Förresten gjorde man inte mycket annat heller på den dagen. Punkt slut.

Lite samma anda rådde i min småskola (klass 1 och 2). Man ifrågasatte inte sin ”fröken” (lärare). Vår fröken Edit hade håret i en knut. Hon visste allt, trodde vi. Och alldeles speciellt visste hon vad vi skulle lära oss, i vilken ordning, med vilken hastighet och hur. Vi hade böcker och skrivböcker, och i skrubben bakom katedern fanns det planscher. Själv minns jag speciellt lejonplanschen.

Vi tyckte mycket om fröken Edit och hon om oss, jämför vänsterdelen av den stiliserade bilden ovan. Ingendera parten ifrågasatte sakernas tillstånd eller kallade den för ”auktoritär” i någon negativ bemärkelse. Det var ju faktiskt fröken Edit som visste, och därför var det klart att det var hon som skulle agera sändare. Och det var vi barn som inte visste men som skulle få lära oss tack vare fröken Edit. Det var därför vi satt så snällt som mottagare framför henne i en hukande ställning.

Sedan ändrade sig tiderna som bekant. Både barn och vuxna började undan för undan känna sig inte bara som sändare/ mottagare utan också som sökare. Titta på bilden hur eleven där efterhand snurrar runt 180 grader, rätar på ryggen och spanar ut genom fönstret i hopp om att själv kunna hitta det hen letar efter.

”Windows” kom som bekant, och den obändiga söklusten tog över. Vill du läsa mer om detta, så finns min och Karin Rehmans bok ”Den obändiga söklusten” från år 2000 fritt tillgänglig här:  https://bodiljonsson.se/pdf/DenObandigaSoklusten.pdf

Då i början på 2000-talet arbetade jag mycket för att få gehör för en ny vetenskap som jag kallade för ”Sökologi” och som skulle komplettera den existerande pedagogiken. Att bara på egen hand söka sig rakt ut i oändligheten skulle eka tomt när nyhetens behag väl lagt sig, tänkte jag. Då kommer man bara att drunkna i allt som går att hitta. Då kommer man till sist bara att bli trött.

Precis detta har nu skett, jämför min förstapunkt i listan över lärdomar från perioden 2000-2025 i Veckobrev 97. Vi har fått många bra tekniska lösningar på hur man individuellt kan få återkopplingar, Men dessa hjälper en inte att orka leva det livs levande livet med dess grundläggande existentiella och mellanmänskliga behov. Så vad göra?

Kanske är det dags att än en gång försöka få gehör för den där tänkta vetenskapen, Sökologin, från år 2000. En vetenskap som skulle börja i människan och sluta i människan i hens samspel med andra människor. Och med den tekniskt avancerade värld där hens Naturliga Intelligens, NI, växelverkar med den Artificiella Intelligensen, AI -allt för ett liv som blir bättre levbart än det nuvarande.

Allt gott,

Bodil